Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1852, sida 2

I vård, förefinnas äfven inom vårt land, äro endast undantag från allmanna regeln och af ingen vigt. Hvad kan man nemligen sluta deraf att arbetshus, hvilka först för några få år sedan uppkommit, ånnu hålla sig uppe? De skola, isynnerhet om de äro inom större samhållen, snart komma att visa synbara luckor till förfall, då de deremot i mindre samhällen borde kunna förlånga sin tillvaro utöfver den eljest vanliga tiden. Hvarföre så kort och godt förklara de inom Sverige varande arbetsanstalter sakn all tyngd i våsskalen, men deremot sästa Så stort afseende å dylika anstalter utrikes? Månne icke de i vårt land befintlige åro att råtta sig efter i första rummet? Och då direktionen benåget antydt följden af Hamburger-inråttningen, notabene beträslande kostnad och besvår dervid, men icke hvad angår inråttningens verkan i hufvud saken eller tiggeriets upphårande samt låättingacs tvångsmål att söka arbete, jamte deraf ovilkorligen följande minskniog af elände och brott, så borde en framstållning af fattigvårdens i Norrköping med dithörande arbetshus sortgående verksamhet nu vara på sin plats. Efter till anskaffande af ett arbetshus erhållae dels 4,500 rdr frivillige bidrag, samt dels 12,000 rdr (allt hanso) af sabriks-societeteus enskilda sattigkassa mot 3 Z lemnadt onppsägbart lån, öppnades arbetshuset i Norrköping med år 1842. I revisionsberåttalsen för samma år låses: EHuru Norrköping sedan åldre tider ågt en efter fordna begrepp och behof val ordnad fattigvård, hade dock efterhand tiggeriet allt mer och mer tillvåxt och steg slutligen, oaktadt allvarsamt handhafvande af polisförsattningarne, till den höjd, att icke blott stadens innevånare dagligen dermed besvårades, utan åfven oroande farhågor väcktes hos alla tänkande öfver den förderfliga inflytelsen deraf på den fattigaste klassens barn. Sedeslöshet. laster och brott följa öfverallt tiggeriet i spåren, men det mest upprörande år utan tvifvel det djupa förders, som deraf alstras i de ungas sinnen, hvilka genom olyckliga omståndigheter eller saknad omvårdnad drifvas att deråt egna sig. Äfven inom detta samhälle, der likvål arbetstillfållen aldrig saknas, ha exemplen på ett sådant tidigt förderf icke uteblifvit. Flera fall hafva förekommit der barn, förstörda genom vanan vid tiggeri, redan innan de uppnålt den i lagen för strastbarhet bestämda ålder, många resor blifvit tilltalade för tjufnader och snatterier och derföre dömde till aga. Den laga åldern för straffbarhet var knappt uppnådd förrän desse olycklige hastigt genomlupo brottets bana, — och domstolarne hafva mer ån en gång haft det sorgliga åliggandet, att till långvariga fåstningsstraff dömma förbrytare, hvilka ännu icke fyllt aderton år. Deras bedröfliga historia var alltid densamma. Dåliga, låttjefulla föråldrar, elaka exempel inomhus, saknad uppfostran och omvårdnad, tidig vana vid tiggande och den får dighet i lögn och bedrägeri, som derifrån år oskiljaktig, syssellöshet, laster och slutligen brott. Stadgandet att de föräldrar, som sjelsvo njöto understöd af sattigvården, men ickedestomindre höllo sina barn till tiggeri, skulle mista sitt underhåll, kunde ej hejda det onda, helst det utan tvifvel icke sållan inträssade att verklig nöd och hunger tvingade barnen till allmose-sökande, då föråldrarne lemnade dem utan vård och uppehälle. Det låg i sakens natur att, sedan förderfvets smitta allt mer och mer spridt sig, skulle understöd i penningar, om ån med urskiljnins och omsorg utdelade, likvål, då de till en betydlig del måste gifvas åt personer, som genom låttja och liderlighet sjunkit i arm.d, icke kunna i de flesta fall uppfylla syftemålet att afhjelpa verklig nåd, men deremot ofta endast gifva ny näring åt de lastbara böjelser, som ifrån början borttagit hågen för arbete och aktningen för andras omdöme. Allmänt börjades inses, att de för fattigvårdens handhafvande gållande grunder icke mera voro åndamålsenliga, och att den stigande omkostnaden för fattigas underhåll i de flesta fall förspilldes utan verkan och gagn. — — — — — — (Fortsättn.)