Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1852, sida 1

i välgörande afsigt, men med ostast kanske motsatt följd, utan tvifvel ordinarie sattigskatten; och nämnude godtyckliga beskattning avarstår intill dess man till ett, på allmån bekostnad underhållet arbetshus m.m. kan hånvisa, om icke hvarje behöfvande, åtminstone hvarje, för nårvarande så att såga privilegierad, tiggare. Den största tyngd, ovåldigt och omsorgsfullt fördelad, fördrages och båres långt heldre ån en obetydlig, men godtyckligt pålagd börda, hvilket sistnåmnde förhållande, appliceradt å fattigvården, motverkar uppnåendet af densammas mål, alldenstund hår, såväl som i alla fall der man ej kan nårma sig målet utan den möjligast största anstrångning, det endast för förenade krafter år möjligt att, med hopp om bestående framgång, kunna bana och hålla farbar den våg som bör föra fram. Att njutningen af lindring uti och förekommande af medmenniskors lidanden år den mest önskansvärda af alla, deraf bör dock icke våntas en så lycklig följd, att hvad en samhällsmedlem i välgörenhei brister, det godtgöres af en annan; ty hvem ansvarar för att de som tillsluta handen icke uteslutande äga förmågan, eller att den förmåga som de till handräckning villige möjligen åga år för behofvet tillråcklig? Den ömmaste menniskovän år ju åfven icke annat ån en menniska med menskliga behofver, i följd hvaraf, under ifrågavarande bristfulla förhållanden, han måste antingen äggas till öfveransträngning vid hjelps meddelande, hvilket vällar dels allt mindre och mindre förmåga att framgent kunna verka samt dels försakelser af andra lofliga och nyttiga njutningar; eller ock skall tankan på vidtagne inskrånkningar i behöslig hjelp blanda galla i den låskedryck ur det oskyldiga nöjets bägare, hvaraf hvarje mensklig varelse har behof. 0lyckliga likars behof af hjelp förefaller stort för hvar och en som egnar dem ett flyktigt ögonkast; — ännu större för den som underställer desamma en nödvändig närmare granskning; men störst för de olycklige sjelfve. Ölverslödets innehafvare sordra ju, icke mindre än andra, rättrådighet af hvar man? Hvarför då göra undantag med sin egen klass? genom att liksom skjuta ifrån den ene till den andre skyldigheter, hvars uppfyllande likväl borde vara en bland olverslodet årftlig gemensamhet. (Fortsåttn.) — 4 — — —m sr TES