Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 2

— —— — — — kånna den ryska handen i det slag, som se nast drabbat Frankrike. Med ett ord, Ryssland synes vara den europeiska civilisationens farligaste siende, och så mycket farligare som den talar i civilisationens namn. Czaren har I 82 . att påräkna en talrik arm6e, vand vid den blindaste lydnad. Han stampar på marken och fråmmande konungars härar stå till hans förfogande. Och dit svårdet ej råcker, dit hittar dock hans diplomatiska list. Ryssland år för Europa, hvad Persien var för Grekland. Detta å ena sidan. Å den andra må man dock ej glöama, att ett verldsvålde, sådant Ryssland aspirerar det, i våra dagar blifvit en omöjlighet. Redan sjelfva Ryssland år för stort i vidd och sammansatt af alltför heterogena beståndsdelar, för att en långre tidrymd kunna hålla tillsamman. Det behåfves blott en Prometheignista från vestra Europas ljus — och hela den stora monarkien exploderar, samt begrasver i sitt fall ett helt politiskt system. Sednaste forskningar hafva åfven gifvit stor anledning betvisla verkligheten af denna stats mångbeprisade inre styrka. Man vet att landtarmen just ej står på de båsta fötter. (Endast ungerska kriget lår ha kostat betydliga kraftanstrångningar.) Och de sparsamma underrättelser man någongång får om oroligheter i detta hemlighetsfulla land, låta oss sluta till I långt svårare slitningar i den stora jättekroppen. bå vesterns folk en gång lyckas skåda in i Rysslands förhållanden, då år illusionen Lä . om czarens oösvervinnerlighet försvunnen och på samma gång fruktaa för hans vapen. Den intrig, man genomskådat, den tager man sig . H 7 . tillvara för. Men når skall den timman slå? LJ LJ Den förnåmste af czarens lydfurstar (åra den, ? a ? 1 ? 20 1V:0U. . som äras bör) år österrikiska kejsaren. Det år lugn i hans arfstater, galgar i Ungern, sängelser i Italien, Schwarzenberg sitter vid statsrodret. Hvad mer? Tyskland har mycket att frukta af denna farliga medlem i statsförbundet — Italiens frihet står i ånnu större fara. Österrikes stråfvande under de sistförflutna åren tyckes vara, att ån en gång se Tysklands trettionio stater under den kejserliga örnens vingar. Dithån syfta interventionerna i Hessen och SlesvigHolstein. Men det ser nu helt annorlunda ut i das grosse Vaterlandån på Carl den Stores, Hohenstauffarnes och de första Habsburgarnes tid. Att aspirera en tysk kejsarekrona i nittonde seklet, år att gripa efter ett fantom. Den grandiosa titeln af Romersk kejsare har numera ej större betydelse, ån den af Stora Mogol. Tyskland vill våi enhet, men icke envålde. Österrike, med sitt för saken högst hinderliga bihang af icke-tyska stater, år dessutom blott skuggan af hvad det varit. Det år ytterst sållsynt i verldshistorien, att en stat, hvars vålde engång sjunkit från en hög ståndpunkt, någonsin mer uppnår sin fordna betydenhet. Den andra tyska statsmakten, Preussen, har förflutna året spelat ett fint spel. Då Österrike går bröstgånges, men — må det medgifvas — årligt tillvåga, smyger sig Preussen försigtigt fram till sitt mål. Målet år detsamma, endast medlen olika. Äfven Fredrik Wilhelm drömmer, måhånda, om ett Tyskt öfvervålde, dock icke i kejserliga former, utan fastmer som ett konungavålde, honom uppdraget af ett s. k. fritt folk. Preussarne sucka under ett förfårligt tyI . 2 ranni. Der råder för nårvarande medborgerlig frihet . . . omgårdad af bajonetterna, tankefrihet . . . skyddad af höga kautioner, industrielt lif . . . uppmuntradt af hvarjehanda restriktioner. Systemet år byggdt på en grund af de orenaste materialier — våld, trolöshet, hyckleri och skenhelighet. Och allt detta, under det man skryter med en srisinnad konstitution. Fredrik Wilhelm år en kunglig skådespelare, likasom Ludvig Filip var en knnglig krå