Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 3

Ilvarjehanda. Iankar om Operatexter. En dålig text med god musik år båttre, ån en god text med dålig musik. Sinnet stråfvar från texten till musiken; texten appellerar till musiken, som år den hågre instansen. En text, som kan åga bestånd utan musik, år en dålig operatext. Som en platonisk sjål måste texten alltid såka sin andra hålft — musiken. En text, som ej passar får operan, åfven om den år skrifven af en båttre författare, måste alltid stå tillbaka får en sämre, som egnar sig för operan. Operatexten skall vara ett slags freskomålning. Liksom en elak lukt blir ånnu vårre, når man vill fördrifva den med vålluktande essenser, så förhåller det sig med en dålig musik, som söker uppehålla sig medelst en god text. En person må tala aldrig så vål, men sjunger han samma ord på en dålig melodi, så qvarlernnsr han hos oss ett oangenåmt intryck. De betydelselösaste ord deremot, blir för oss af djupaste betydelse, då de svåfva till våra öron på ålskliga tonvågor. En god musik skapar i nödsall sig sjelf en text i vår själ, men icke tvertom. Dålig opera-musik år oftast absolut dålig. Texten år ofta blott relativt dålig. En riktig klämma. Två unga fruntimmer, det ena i hvit, det andra i blå drågt, sjöngo en duett på en konsert. En fråmling, som säkerligen hört något bättre i sina dagar, vånde sig till sin granne, sågande: mar Tycker ni icke att den hvita damen sjunger bra illa — Förlåt, svarade denne, jag är icke opartisk, ty hon är min syster. Främlingen hostade förläget och sade: — Jag ber tusen gånger om förlåtelse, men jag menade den blå. — Ja, då har ni rått, svarade grannen, det har jag redan sagt henne många gånger; ty hon år min hustru. AAA iii doi enn