Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 2

blifva Slesvig och Holsteins återförening. Det vill med andra ord säga, att det, hvarför Danmark kämpat och lidit i tre års tid, och hvartill det efter vunnen seger bör hafva sjellskrifven råttighet, skulle det nu gifva förloradt. Hela kriget skulle således varit en lögn; det danska folket skulle åter låta förtrycka sig af den slesvigholsteinska adeln. Det förstås, att ministeren icke fordrar detta rent ut, utan åberopar sig på noter från stormakterna; noter, hvilka det icke år större glädje får dem att kunna gifva, ån för ministeren att mottaga: men, saken blifver i sig sjelf den samma, och den enda liberala minister, som hittills stod qvar, nåmnligen Madvig, har nu afgått, och blifvit aslöst af en bland Danmarks ifrigaste byråkrater, Bang, hvars helstatsifver nå stan skulle kunna kallas Slesvigholsteinism. Nästa steg blir väl att också få Franeke tillbaka. Ännu kunde det vål finnas bot för allt detta, om riksdagen endast vore enig och hade tillråckligt mod. Såvål Österrike som Ryssland föredrager fred sramför krig, isynnerhet då formlig anledning till krig saknas, och då en obefogad intervention möjligen skulle åstad komma ett europeiskt krig eller åtminstone framkalla en kontra-intervention från England. Om endast den danska riksdagen utan att låta skråmma sig intager en sådan hållning, att ministeren måste råtta sig efter folk viljan eller lemna rum för en annan minister, hvars vilja öfverensstämmer med folkets, och denna minister sedan utan vidare omståndigheter förklara Slesvig inkorporeradt med Danmark — en åtgård, hvarmed Slesvig ej kan vara annat ån fullt belåtet, eftersom det derigenom blir delaktigt af den danska statsförfattningen, och som dessutom år billigare, ån att Danmark de facto skulle inkorporeras med Tyskland — då skulle stormakterna helt lugnt se derpå, kanske förarga sig litet, knota en smula, men icke göra någonting. Ty det år som sagt, en betånklig sak att börja krig, isynnerhet ett sådant krig! Naturligtvis åro mod och enighet högst af nåden. Danmark har sina vårsta fiender inom sina egna grånser; det gåller att hålla tillsammans mot dessa, och då skola de yttre fienderna ej våga kråka ett hår på dess hufvud. Vi vilja hår erinra om en sak, som visserligen år obetydlig i jemförelse med den nuvarande danska frågan, men som dock erbjuder några analogier. Ar 1821 föredrogs, som man vet, förslaget om adelns afskaffande för tredje gången alldeles oförändradt för vårt storthing. Det fattades ej eller då hos oss personer, som dels verkligen fruktade en främmande inblandning, dels hycklade en sådan fruktan eller sökte att skrämma andra dermed i afsigt att göra hela frågan om intet. I alla fall gaf vårt förhållande till Sverige och den då herrskande sinnesstämningen större eller åtminstone fullt ut lika så stor anledning att befara fråmmande mellankomst, ån som nu tycks vara får handen i Danmark. Inom sjelfva storthinget höllos vad om att beslutet skulle medföra krig. Det oaktadt antog storthinget förslaget ganska lugnt; det hördes hvarken knåpp eller kny; beslutet sanktionerades tillochmed, och snart talte man icke engång derom. Om nu danska folket, utan att bry sig om sina inre fiender, helt lugnt gör hvad det för långe sedan borde hafva gjort, så skulle det icke engång blifva fråga om yttre fiender, och med reaktionens goda utsigter på detta håll vore det slut. — — eT —