Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1851, sida 1

——ä—— ————— ren af fanatism, och det värsta var, att den gaf absolutisterna i hertigdömena eller råttare i hela Danmark en vålkommen anledning att såtta den delen af hertigdåmenas innevånare som talade Tyska i eld och lågor, och bringa det derhån, att tillochmed mån, som verkligen voro eller borde förmodas vara liberala, af missförstådd nationalitetsifver slogo sig på absolutismens sida, eller, sig sjelfva ovetande, låto bruka sig som verktyg i absolutismens hand, i stållet att göra gemensam sak med frihetens förfåktare. Då det omsider lyckats det tyskt sinnade absolutist-partiet att nåstan alldeles skilja Slesvig från Danmark, och medan å andra sidan äfven srihets-partiet förvärfvat en styrka, en myndighet och en på medvetandet om sin obestridliga rått grundad djershet, som det icke längre var rådligt att trottsa, inträssade händelserna 1848. Tyskland sjelft revolutionerades, de förvecklingar, hvari absolutisternas samlande och illfundiga politik bragt Danmark, voro de sjelfva ej långre i stånd att lösa. I denna kritiska stållning uttalade det danska folket bestimdt men med moderation sina Önskningar; absolutisterna voro rådlösa; då gick konungen med hjertlighet och öppenhet sitt folks önskningar till mötes, Danmark blef en konstitutionell stat, frihetspartiet, hvilket var detsamma som nationens majoritet, hade uppnått hvad de önskade. Att en ministere, hvars majoritet representerade de liberala tendenserna, nu kom till styret, år naturligt. Men det var lika så naturligt, att hertigdömena, der absolutismen hade öfverhand, der srihetsrörelserna icke fått någon riktig fart och der sjelfva folket var fanatiseradt, assöllo. Får absolutisterna i hertigdåmena fanns intet val. Dels var det enda såttet, hvarpå massan af befolkningen kunde bringas att taga något parti, att uppblåsa dess hat mot Danskarna; dels måste de klokare hufvudena snart inse, att Tysklands vilda uppbrusning mycket snarare skulle lågga sig och vida båttre skulle kunna begagnas i absolutismens egen tjenst, år det danska folkets sansade och sjelsmedvetna framtrådande. Derföre spekulerade också både furstar och adelsmån på hertigdömena. Medan Preussen ännu hade hopp om att blifva herre öfver das grosse Vaterland-, gjorde det gemensam sak med de slesvigholsteinska insurgenterna. Och både absolutister och byråkrater i Holstein tånkte som så, att af två onda ting vore den preussiska liberaliteten vida att föredraga framför den danska. Derför blef också Holstein en absolotismens och byråkratiens asyl. (Forts.) .mm SN