spärra vägen för dem, dels tilläto sig oförskämda anmärkningar öfver deras fysiska attributer, hvilka de sökte att mönstra, under ett hagel af plumpa qvickheter från den qvinliga pöbelns sida. En gammal halt polisbetjent och ett har utlefvade väktare, hvilka voro den offentliga myndighetens organer på detta ställe, förmådde alldeles icke hålla packet i styr, utan blefvo sjelfva, under hojtande och skrik, stötta ifån den ena klungan af mobben till den andra. Bland de masker, hvilka den omtalta aftonen strömmade till Gruesalen, befunno sig tvenne simpla dominois hvarunder sjömannen och studenten med hvilka vi gjort bekantskap i förra kapitlet, hade dolt sig. Dessa två hade, sedan de försedt tvätterskan med några stärkande saker ur fru Michelsens goda kök, under njutningen af en flaska vin, kommit öfverens om att fördrifva reoten af aftonen hos fru Grue. De kände ett behof att muntra sig litet, och sjömannen hade dessutom lofvat några af sina vänner att komma dit. Han bar på venstra axlen amerikanska fristaternas flagga en miniatur, såsom signal för dessa. Utom Gud hade imellertid funnits ännu två osynliga vittnen till scenerna hos tvätterskan. Uti det ena nästgränsande rummet bodde en syflicka, som genom ett hål i väggen varit vittne till allt. Hon hade så helt och hållet fördjupat sig i betraktelser öfver denna tilldragelse, att hon icke märkte en herre, som sakta trädde in uti hennes rum och smög sig bakom henne för att se hvad som i så hög grad fästade hennes uppmärksamhet. Denne person utstötte plötsligen ett sakta rop af öfverraskning, och liksom utom sig fattade han syflickan våldsamt i armen, i det han ropade: Ådet är han, det är han.