— ——— Den stackars flickan, hvilken stod fördjupad i sina egna betraktelser, uppgaf ett rop af förskräckelse och smärta, men den fremmande herrn sökte genast att på det mest enträgna sätt lugna henne, för att icke väcka uppmärksamhet. — Men hvad går då åt er, menniska, har ni blifvit galen, eller hvad är det för en han, som ni ropar på? sade flickan. — Ah, det skall jag säga dig en annan gång, min kära Elise; ty nu måste jag på ögonblicket gå. — Ja, gå ni! det är min själ ingen, som håller er qvar. — Ack, du tillgjorda slinka! sade mannen och ilade ut genom dörren. — Ha ha ha! skrattade Elise. Den gamla besökaren kommer hit och skrämmer lifvet af mig; men vänta du, jag skall nog revangera mig, som den latinska studenten säger... Men jag skulle dock e—8 vilja veta hvad den gamla besökaren egentligen mente. Den ena af herrarne derinne är sjöman -. Min Gud! det faller mig något in... Ett sådant hjerta skall du icke slå dina klor uti, gamle ulf. Hastigt som tanken kastade Elise på sig kappa och hatt samt ilade ut för att upphinna sjömannen och studenten, hvilka nyligen lemnat huset. Elise, som hade bört, att herrarne ämnade gå till ett hotell för att skaffa den sjuka tvätterskan mat, tvekade icke hvilken väg hon skulle taga, utan sprang allt hvad hon förmådde ned öfver Grändsegaden. (Forts.)