Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1851, sida 1

vermakt, tillrånat sig privilegium på att lefva i vällust och öfverdåd, medan millioner arbetarefamiljer dö en en visserligen längsam, men så mycket smärtsullare hungersdöd. Finns det förnuft och mensklighet i ett sådant tillstånd? Men jag känner en som förstår det der, och ve öfver verlden då hans timme slår! — Men, invände studenten, arbetsklassen är dock till största delen sjelf skulden till sitt elände. Denna menniskoklass ingår allt för lättsinnigt äktenskap och ådrager sig familjomsorger. De draga icke i betänkande att uppfylla verlden med nya korsdragare. Vi andra måste finna oss i att vänta, till dess vi på ett någorlunda försvarligt sätt kunna uppfylla en familjfaders stora och heliga pligter. — Det der är mycket sannt, svarade sjömannen; jag vill ingalunda fritaga arbetarna från detta ansvar. Men det gifves verkligen mycket, som talar till deras urskuldande. Den brist på uppfostran och hildning, som gör dem oskickliga att beräkna följderna af deras handlingar, gör att de äfven sakna kraft att emotstå frestande intryck och inverkningarna af deras närmaste omgifning. Arbetaren har dessutom icke, såsom ni och edra likar, något godt att vänta af sitt arbete. Hans ställning är vanligen icke bättre vid hans lefnads slut än vid dess början. Äfven om han eger tillräcklig sjelfbeherrskning, kan han icke lägga sig något tillgodo. Hvad han förtjenar går i allmänhet åt till dagens behofver. Slår han sig på giftastankar, 8å resonnenerar han på följande sätt: Skall jag gifta mig, så är det bäst att jag gör det nu, medan jag är ung och kan arbeta. — Ack ja, sade studenten, det är åtminstone mycket menskligt. — Ja, det är mer än menskligt, mente sjömannen: ty familjlifvet är öfverensstämmande med religionen och