Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1851, sida 1

Då räckte sjömannen sin följeslagare handen och betraktade homom med stolthet. — Hvad kunna vi göra för er, stackars qvinna? Finns här i huset någon rask menniska, som ni kan anförtro edra ärenden? frågade sjömannen. — Ack ja, det bor ännu en fattig hustru här bredvid, på samma vind. — Hemta hit henne, mitt barn, bad sjömannen. — Se, der i fönstret, sade sjömannen till studenten, står en del af ett ölglas. Tag det, medan jag lossar barlasten ur min tröja. Se här, fortfor han och tömde sina djupa fickor, här äro två flaskor äkta Bordeauxvin, och här är en liten topp raffinad, och här ett par skålpund stora russin samt några krakmandlar. Detta allt kan sprida mera glädje här, än hemma hos syster min, som jag lika gerna kan besöka en annan dag. Studenten framtog nu fragmentet af ölglaset, och sJömannen slog deruti något vin, som han blandade med vatten och socker, samt lät den sjuka qvinnan dricka deraf. Gud välsigne er, sade den stackars qvinnan, jag har på två dagars tid icke smakat annat än en torr brödkant, uppblött i vatten. — Sådant händer ofta den fattiga, svarade sjömannen, men så mycket troligare är det, att ni snart skall blifva frisk igen, när ni någon tid fått ordentlig föda. Han framtog derpå sin sedelbok och vände sig till studenten; denna gjorde i ögonblicket samma handgrepp, och från hvarje bok framkom en femriksdalerssedel. När barnet återkom med den främmande qvinnan, sade sjömannen: Vill ni följa mig till ett värdshus och bära hit litet mat? — Ja. mycket gerna, svarade qvinnan.