Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1851, sida 1

— Nå, då säga vi er för i afton farväl, sade han till den sjuka, vi skola Snart titta upp igen, och till dess vi komma tillbaka, bedja vi er emottaga denna lilla hjelp, och du, lilla stackare, tillade han, vändande sig till barnet, håll upp ditt lilla förkläde. Se så, det här är en mycket passande laddning för dig att segla med, barn; med dessa ord tömde han russinen och krakmandlarna i den lilla flickans förkläde. — God natt! Gud vare hos er! Den sjuka qvinnan, alldeles öfvermannad af sina känslor, förmådde blott under en häftig tåreflod att framstamma dessa ord: Gud evigt välsigne er!, Men denna bön kom också från hjertats djup. Barnet klappade i de små händerna af glädje och ilade till modrens läger, för att dela sina skatter med henne och sin lilla slumrande broder. Nedkommen på gården, sade den främmande qvinnan: — Jag skulle också ha lust att lägga mej sjuk, om ja kunne skicka ungarna mina ut och fiska upp såna der gullfiskar. — Der hör ni fattigdomens värsta förbannelse, sade sjömannen kallt till den bestörta studenten: Afund och missundsamhet. — Är hon då icke sjuk! frågade studenten. —Å jo, Gunås, hon kan nog ha orsak till dä? — Hvad orsak har hon då? — Ä, jag tänker hon fryser och svälter mer än hon har godt af. — Såå! Men kan då icke sådant stackars folk få tillräckligt arbete? (Forts.)