Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1851, sida 1

—1— — ——— mjukelsen lika mycket trässade honom sjelf som nationen, heldre låtit rikets kuster skåflas, dess flotta förstöras, dess af England den tiden helt och hållet beroende handel ruineras, med ett ord låtit Norge hemfalla under allt det elånde och de olyckor, hvilka det i så rikt mått fick råna under åren 1808— 1814 just af samma åfverlågsna makt? Sannt år att åran år en nations dyrbaraste egendom, och att denna måste med lif och blod försvaras, — når den verkligen år i fråga. Men hår var icke detta fallet, ty om, i en tvistefråga, som icke gåller en nations hvarken sjelsständighet eller existens, utan blott en liten summa penningar, en så öfverlägsen makt fordrar en sådan eftergift, vid åfventyr att i annat fall exekutionsvis indrifva den, kan naturligtvis vanåran dervid tråffa allenast våldsverkaren, som missbrukar sin makt, icke den värnlöse, som ger efter, sedan han betingat sig så goda vilkor som möjligt. Vi hafva för icke långesedan upplefvat en tilldragelse, som har ganska mycken likhet med den ifrågavarande, i det afseendet att frågan gållde att lida eller — gå under; och vi veta rått vål att Grekland aldrig ens satte i fråga att göra något motstånd emot Englands maktspråk. Men Grekerne voro likvål då icke blott en mera talrik nation, ån Norrmånnen den tiden voro; de hade åfven, hvad mera år, kunnat hafva de största anledningar att påråkna de absolutistiska makternas bistånd; likvål förhöllo sigicke blott Grekerne sjelfve stilla, åfven de stora makterne, af hvilka Ryssland och Österrike så nyligen blifvit grymt sörödmjukade af samma England, vågade icke lyfta ett finger; och England genomdref sin vilja, utan att det ringaste fråga efter alla fyra makternes invåndningar och protester. Emot en sådan makt skulle nu Norge börjat krig, — nej, icke Norge, utan Sverige, ty oss var det som faran egentligen gållde, då man besinnar att vår handelsflotta vid den tiden var tre gånger större ån Norges, att vår örlogsslotta måst ensam utkåmpa striden med den engelska, ty Norrmånnen hade då ånnu icke en enda fregatt, ja, icke ens en korvett; att norska arm6en endast räknade 2000 man stamtrupper, med 10,000 man milis, så att svenska armen måst öfvertaga det norska landtförsvaret, likasom vår flotta kustförsvaret. Och sådant allt skulle vi hafva gjort, för att bespara ett folk en utgift af 18,000 K, som vi trenne år förut, med uppoffringar af flere millioner riksdaler och våra soldaters blod befriat från en annan makt, för att sjelfve derför skörda — obehag och nya förluster! — I sanning, det går något för långt, når man icke blyges för att framkomma med en sådan pretensionl E.