Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1851, sida 3

egde godt om idger, men ondt om penningar, ett bref från pastorn i hemorten, att hans gamla, rika moster låg på dödebädden, och att hon nödvändigt önskade tala med honom före sin bortpang. Ändtligen, tänkte han, har då den hedersgumman beslutat göra mig till sio arfvinge, som hon så ofta lofvat: Han kastade sig genast på vagnen och reste genom natt och dag. Under vågen uppgjorde han tusen förslager, huru han skulle använda det sköna arfvet. Först ville han taga graden med heder, och sedan gifta sig med heder. Det syntes honom dock vara bäst, att genast fårlofva sig med en prosessors-dotter, för att i kandidatexamen åtminstone vara såker om ett laudatur. Vid framkomsten voro redan hvita lakan för alla fönster. Rubb och stubb var testamenteradt till gummans sista omgifning, och återstoden till välgörenhets-anstalter. Han stod i skuld hos inspektorn för den gjorda resan, och saknade utvåg för återresan. Nu kånde han får första gången, hvad det ville såga: det år för sent. Flera år derefter befann sig samma man i en lyckligare stållning. Han hade tått en förmånlig syssla, vado ordnat sina affårer, nade köp: sig nya, Moderna klåder och åfven försett sig med nådiga inventarier för ett hushåll. Det var tid att allvarsamt tånka på giftermål. Redan sedan flera år hade han i den sköna verlden funnit ett föremål, som med både skick och blick tycktes förstå honom, men han hade aldrig kunnhat förmå sig, att riktigt sjunga ut sitt bjertas tanke. Nu måste det vigtiga steget tagas, kosta hvad det ville. Sedan han noga öfvertänkt den ordstållning, Som för en sådan angelågenhet vore mest passande, och vål fåstat den i minnet, drog han åstad. Framstållningen gick förtråffligt, men hvem kan skildra hans bestörtning, då nan åter hör de hemska orden: det är för sent, i går blef jag förlofvad. Jag kunde aldrig tro att det varit ert allvar. Hvarföre kom ni icke förr ? Sedan låsaren, som jag hoppas, hårigenom fått ett begrepp om hvad det vill såga: det år för sent, går jas att beråtta mitt eget åfventyr i den vågen. Under ett par minuters uppehåll vid en station på jernbanan mellan Leipzig och Dresden, hade en polsk jude stigit ur vagnen, och kommit i samtal och handel med några personer vid vågen. Intresset, att till sin förmån få afsluta affåren, uppehöll honom några Sekunder för långe. Pipan ljuder och trånen sattes i gång. Det år en strång lag, att ingen får nalkas vagnarna, sedan de kommit i rörelse. Jernyågs-tåget går i början helt makligt, så att man med springande utan svårighet kan följa med omkring hundra steg. Håraf begagnade sig juden, samt framkom också beqvåmt till sin vagnsdörr, men stöttes af konduktören tillbaka med de orden: det år för sent. Nu skullen J sett judens raseri! Först ville han ansalla konduktören med handkraft, derefter började han att svårja och gråta, allt under fortsatt springande, hvilket i anseende till hans långa fotsida nationalrock, föll sig högst obeqvåmt. Når krafterna och vagnarna slutligen liktidigt ofvergåfvo honom, föll han på knä, sträckande sina hånder mot höjden med utrop: O, mina saker, mina penningar, allt far bort, och jag står ensam qvar! — Som faran likval icke var värre, ån att han blott behöfde vänta fyra timmar tills nåsta tåg kom, kunde jag liksom de andra passagerarne icke annat ån rått hjertligt skratta åt judens äfventyr. Ett par dagar derefter befann jag mig i Sachsiska Schweitz. Jag hade redan tidigt på morgonen vandrat öfver berg och dal i den romantiska trakten, och skulle bestämdt kl. 2 afgå med ångfartyg till Dresden. Tiden var så noga afmått att jag, under den möjligaste skyndsamhet, nedkom till landningsstållet 10 sekunder efter kl. 2, då ångbåten redan befann sig i gång några famnar ifrån bryggan. Jag ville våga allt för att komma med. Jag ville ropa, jag ville springa långs med floden för att gilva tecken. Jag bestormade ångfartygskommissiooären på stället, hvilken ånnu stod qvar på bryggan. Men förgåfves! Hvart jag vände mig sjödo de hemska orden emot mig: det år för sent. Jag, som ånnu i dag skulle i Dresden bese Bildergalleriet, besöka Salomons-apoteket och på aftonen höra Mozarts Trollflöjt! Några steg mindre i sachsiska bergen, och allt detta hade gått i fullbordan! Dessa fördomda berg, som jag för några timmar sedan aldrig ville lemna för deras rika, storartade och oåndliga utsigter, till hvilkas spetsar jag skulle önskat lyfta hela Gottland, för att förskaffa alla mina hemmavarande landsmån och landsmänninnor lika goda och sköna utsigter, som mig sjelf, föreföllo mig nu värre ån de sibiriska, och denna flod, den mångbeprisade Elbe, som jag nyss icke velat bortbyta mot guldålderns floder af mjölk och honung, var mig nu styggare ån sjelfva Styx. Nu rann mig judens åfventyr i hågen. Föga anade jag, då jag skrattade åt hans olycka, att jag så kort derefter skulle befinna mig i samma belågenhet. Det går en Nemesis genom håfderna. kn gammal fiskare, som med korslagda armar lugnt åsett håndelsen, kom fram till mig, och bad att få gifva mig ett råd. I grannskapet vore ett godt vårdshus. Som jag synbarligen vore uttröttad, npphettad och genomvåt, kunde jag der få ett rum att omsa torra kläder, derefter en god middag och en kopp kaffe. Om ett par timmar väntades Böhmiska jerntränen, och på den kunde jag då beqvämt återkomma till Dresden på eftonen. Förslaget syntes mig så vålment, godt ooh sundt, att jag ovilkorligen grep i fickan efter ett 5 groschen-stycke, för att gifva mannen till drickspenningar, ehuru jag annars, som nykterhetsvån, högst ogerna ger drickspenningar. Fiskarens ut sago slog till alla delar in, och dessutom egde jag håraf den fördelen att få svar på den vigtiga fråga, hvarom nåsta kapitel handlar. (Ur Gotil. L. T.) Handelsunderrä ttelser. TFexelknrser: CHRISTIANIA den 6 Dec. London 3 m. d. 4: 66, — Hamburg I m. d. 1022. — Amsterdam. — Köpenhamn.