Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1851, sida 1

Han steg upp och gick till det gamla skåpet, medan ett afskyvärdt löje lekte på de tunna låpparna. Snart hade han ur skåpet tagit fram ett jernbeslaget skrin, som han med Om omsorg lyfte i sina armar och satte på bordet. Derpå tog han utur en bred golfspringa fram en nyckel, som låg öfvertåckt af dam och som tycktes vara omöjlig att taga reda på för en fråmmande. Sedan han upplåst skrinet satte han sig framför det, och började att med tindrande blickar öfverskåda dess innehåll. Det var fullt ånda upp till brådden af guld och silfver både i mynt och i plantzar. Det var rysligt att se denna förtorkade mumie, hos hvilken intet annat ån de brinnande ögonen utvisade något tecken till lif, med sina långa, likt klor böjda fingrar sitta och gråfva i de uppstapplade gnldhögarna. Han liknade i denna stund en fallen sjål, hvilken ånnu efter döden återkommer för att vakta den skatt som han i lifstiden hopsamiat, kanske med förlust af sitt eviga väl. — — Hans låppar rörde sig och han uttalade långsamt följande ord: — Det guldet, det guldet, hvad det år skönt! det måttar, det styrker. Huru långe har jag icke stråfvat för att få ihop detta; hvad har det icke kostat mig? Huru många