Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1851, sida 1

tyckes undvika menniskornas äsyn, men så betala dessa honom också med samma mynt, ty han undvikes sjelf allmänt. Denna besynnerliga man synes vara omkring 50 år gammal, hans magra kropp år infallen och gånglig som ett skelett, de djupt liggande ögonen glöda af en dyster fårg, och det gråsprångda håret står rått upp ifrån den ofvanpå skalliga bjessan. Det knotiga ansigtet år betåckt liksom af en gulbrun hinna, och hela hans gestalt bår en prågel af det mest giftiga menniskohat. Aldrig talar han något, aldrig ser han någon, han år ensam, fullkomligt ensam! Det år strax på estermiddagen, som den besynnerliga mannen sitter vid, sitt rankiga bord, med det magra ansigtet inneslutet i de ej mindre magra och knotiga hånderna. En trasig nattrock omhöljer hans utmärglade lekamen, och på fötterna har han ett par tofflor som såkert åro lika gamla som han sjelf. — Besynnerligt! — mumlar han, — jag tycker jag kånner mig hungrig, och jag åt likvål en bit bråd i går afton! Menniskokroppen år åndå bra usel, som icke kan vånja sig vid försakelse. Men jag vet ett medel hvarigenom jag kan måtta mig, det har hjelpt förr!