Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1851, sida 2

— Jaha, och derför mina barn, så ska jag tala om för er, att ni ska få gifta er förr ån det annars var ämnadt; — ser ni, man kan inte veta hvad som kan hånda. — Du Edvard har nu fått dig ett godt brödstycke, och vi åro inte heller så utfattiga att vi icke kunna såtta upp ett vackert bo åt er! Om en månad skall vi göra bröllop — Gud vålsigne er, barn! Man tånke sig de båda ungas förtjusning och lycka, de omfamnade först de goda gamla, och sedan hvarandra; — det var en högtid som ofta förekommer i den blygsamma hyddan men kanske mera sållan i palatset. Och nu vilja vi lemna dem åt sig sjelfva; de lyckliga hafva icke så mycket som behåfver beskrifvas. Deras lif år som den stilla flodens lopp, hvilken, rinnande bland blommor, vattnar de bördiga fålten, — som går lyckliga omkring sig, och som ofta okånd af verlden slutar sin stilla bana i det våldiga hafvet, saknad och vålsignad endast af de stilla. (Forts.)