Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 2

nades åsven på den olyckliga de kållor, genom hvilka både sorg och glådje uttömma sig: han lutade pannan mot mitt bråst och gret som ett barn. Han fortfor likvål icke långe så: han uppreste åter sitt hufvud. -Se der! se der!skrek han, i det han med vild håftighet tryckte papperen i min hand, det år recepter, låsligt skrisna, tydliga att förstå, specifika medel mot romangriller, kårlek, tro på qvinlig dygd, på vånskap... Han kastade sig på en stol, skar tånderna och utstötte några läten, som liknade skratt. Medan jag låste papperen — bref hvars innehåll hår nedanför skola meddelas — stirrade han oaflåtligt på mig, jag kan såga med en afundsjuk blick, och med ett sådant motbjudande, bittert leende, som ofta ånnu långe efter döden synes på ihjålfrusnas låppar. Det bref, som läg först och, liksom de andra tvenne vål var adresseradt till majoren, men hade hvarken datum eller annan underskrift ån: Din Åi(Elise)var otvifveltigt det yngsta och lydde sålunda: (Forts.) h Hhhh3333 —— Zz