Ull CW 0J0uP dl D 101L. kättegångsoch Polissaker. Svedmarkska målet. (Forts. fr. föreg. N:r). Åtskilliga af såväl allmänna åklagaren, som kärande ombudet till vittnet, med anledning af wittnesmålet, tramställde frågor, besvarade vittnet sålunda: 1:0 Om vittnet, som hade reda på mamsell Svedmarks sinnesrubbning, icke kunnat förmå tilltalade Holm, att vänta till påföljande dag med mamsell Svedmarks bortförande från Maria Petterssons bostad, och om vittnet icke ansett att mamsell Svedmark just iföljd af denna hennes förmenta sinnesförfattning bordt med skonsamhet behandlas, besvarade vittnet sålunda, att vittnet icke gjort något dylikt försök, enär vittnet just ansåg affärden bäst vald om aftonen, för att undvika uppseende, hvilket vittnet, med kännedom om mamsell Svedmarks uppförande vid andra tillfällen, i annat fall haft skäl att befara, och tillade vittnet derjemte, att aftonen var serdeles vacker och månljus. och att vittnet icke kunnat ana, att något våld skulle föröfvas mot m:sell Svedmark. 2:o Om det å fattighuset icke funnits tillgång till någon halm att lägga på den sprötkärra, hvarpå mamgell Svedmerk affördes från Maria Petterssons bostad? Derpå svarade vittnet att halm väl icke funnits, men tillräcklig tillgång på hö, och om Holm framställt begäran derom, hade vittnet visst icke nekat honom detta. 3:0 Af hvad egenskap vittnet funnit mamsell Svedmarks förestående rubbning, antingen den varit partiel eller total, och om hon derunder visat sig våldsam eller slö; hvarpå vittnet genmält, att det varit ett partielt vansinne, så att mamsell Svedmark varit vissa tider varit alldeles förvirrad till sina sinnen och åter andra tider lugn och sluten; och upplysste vittnet äfven att mamsell Svedmark väl emot vittnet, för hvilket hon haft serdeles respekt, icke vågat utfara i (raseri eller våld, men ständigt visat en oböjlig motsägelselust, svnnerligast när vittnet talat med henne i religiösa ämnen. då hon hånskrattat åt vittnets framställningar. Den sista af kärande ombudet framställda fråga, i hvad egenskap vittnet fungerade vid skriftemålet i Domkyrkan, då pastor Hegardt vägrade mamsell Svedmark tillträde till nattvardsbordet, besvarade vittnet dermed, att vittnet då endast vatit nattvardsgäst, men att vittnet gifvit pastor Hegardt en vink derom, att mamsell Svedmark skulle srån delaktighet uteslutas. Kärande ombudet replikerade härpå att vittnets beteonde, vid ett sådant förhållande, lindrigast sagdt, varit otillbörligt. De fieste derefter afhörde vittnen, handlanden Börjssson, mamsell Engström, enkan Nabbstedt, Beata Andersson. mamsell Elise Simeson, (vältalighetens porlande thekanna). enkan Roden, Anna Sandström och skomakaregesällen RudEn. hade ingenting annat väsendtligt att upplysa, än att mamsell Svedmark, som under längre och kortare tid bott tillsammans med dessa vittnen, periodiskt visat en mindre redig sinnesförfattning och att hon ofta derunder varit behäftad med kroppsliga lidanden, äfvensom att hon, i afseende å sin klädsel och spisning, haft en hop egenheter, hvilka vittnena förkla rat såsom bevis på ett rubbadt förstånd. Och upplyste några af vittnena, att doktor Brinck, vid ett tillfälle då mamsell Svedmark med ovanlig vildsinthet uppfört sig och derunder fantiserat, att djefvulen och verlden förföljde henne, förklarat att hon vore kroppsligt sjuk och att sjukdomen bestod uti en chacherad frossfeber. Ur ett af vittnenas, pigan Anna Sanströms berättelge kröp den icke ovigtiga sanningen fram, burudan den, som särdeles öm och omsorgsfull så beprisade vård och tillsyn varit, som egnats mamsell Svedmark under hennes beklagansvärda sinnessjukdom; vittnet berättade nemligen att en dag i vintras, då mamsell Svedmark och vittnet bodde tillsammans hos vittnet Simson, kommo en mamsell Tengberg och en mamsell Broddelius till rvittnes bostad, dervid de frågade vittnet om mamsell Svedmark bodde der, och om vittnet hade sig anförtrodd vården om mamsell Svedmark, och då vutnet jakande besvarat dessa frågor, upplyste mamsellerne Teneberg och Broddelius, att de funnit mamsell Nvedmark sittande på domprostens graf på svenska kyrkogården sjungande psalmer, och att bon af kölden nära vore förstelnad, samt uppmanat vittnet, att genast bämta henne derifrån. Det tionde vittnet, Anna Britta Olsson, som bor i närheten af tilltalade Winbergs hem, hade af Winberg blifvit kallad att upplysa huru våls mamsell Svedmark blifvitt bemött under sitt vistande hos Winberg. Vittnet visste också att berätta en hel hop vackra saker, såsom att madam Winberg både beqvämt och snyggt inrättat mamsell Svedmarks boningsrum, att madam W. om morgnarne burit in till mamsell Svedmark kaffe och skorpor på en bricka oeh att hon äfven fått sin mat på ordentliga tider insatt i sitt rum; men att mamsell 8. oaktadt all denna ömma omvårdnad icke velat förtära