Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1851, sida 2

hvilka de voro, hindrade mig mörkret att se. Det måste vara en karl och ett fruntimmer tånkte jag: att de bäda voro maskerade för, nam jag af rösternas otydlighet. Nå hvad vill du då egentligen, min söta 2 . vån?frågade han. Kåroste gubbe!läspade en qvinlig röst, -du år så outsågligt ålskvård i afton. -Men kåra barn!genmålte han åter, hvad LJ ? 2 ; tänker du på? behöfva väl vi att stjäla oss till hvarandra, som om vi ginge på förbudna a vägar. Intet svar hördes. Ljudet af en kyss så mig gissa, att de hade demaskerat sig. Jag satt som på nälar. Hvad skulle jag göra? Min hufvudvårk, som genom det hastiga uppvaknandet hade blifvit ånnu häftigare, tillät mig ej eller att fatta något beslut. Dörren knarrade åter; men om de gingo eller blefvo qvar, vitste jag icke. Allt blef tyst och ett upptåg utanför, på gården. var allt hvad jag hörde. Sålunda satt Jag en stund och lyssnade förgålves; jag försökte att åter falla i sömn; men ovåsendet på gården tilltog. Någon kom ut med en lykta eller ett ljus, som kastade sitt sken genom fönstret på den midtimot stående soffan. Sjelf osedd, såg jag