Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1851, sida 3

Ae — —— Vården på Ryska hotellet i Köln ). Jag. Kunna vi få ett par rum hår? — Han. Ganska skönt, mina herrar, hår kunnen J få allt hvad J önsken, helst som J åren Ryssar, ty det kan jag genast se på utanskriften. — Jag. Ryssar åro vi dock Så egentligen icke, ty vi åro från Sverige. — Han. Nåh ja, Sverige ligger ju i alla fall i Rysslands grannskap och år således detsanrma som en rysk provins. — Jag. Ett förtvinadt misstag, min herre, Sverige år ett sjelfStåndigt konungarike. — Han. Godt. För mig betyder det ingenting, ty hår bo Ryssar, Engelsmån, Svenskar, Turkar och Hedningar af alla nationer. Alla resande, som besöka Rhentrakterna, äro mina gäster. Ingen kan bättre än jag gifva besked derom, jag, som sjelf i åtta års tid dagligen gjort den undersköna resan från Köln till Maintz, blott för att njuta de herrliga utsigterna. — Jag. Det var starkt. — Han. Ja, hvad tycks, och åndå skulle jag kunna göra samma tur i åtta år till, utan att bli mått derpå. 0! Jkunnen icke fatta, mine herrar, huru undersköna, herrliga och utomordentliga dessa utsigter åro! — Jag. Vi tånka i morgon taga dem i ögnasigte. — Han. En gång, hvad vill det såga! J måsten komma tillbaka, mine herrar, bo hos mig, och se dem många, många gånger! — Jag. Herrn hade vål dock någon befattning under sina dagliga ångbåtsresor på Rhenfloden? — Han. Dertill blef jag mot min vilja tvungen, för att uppehålla fartygets anseende. Den rikaste turisten far alltid med det dyraste fartyget; derföre måste jag låta betala mig högre ån någon annan. Jag har, Gudilof, icke förlorat derpå. Jag sitter nu en förmögen man och år ågare af detta hotell, blott för mitt varma sinne för de sköna Rhentrakterna. O! dessa undersköna slottsruiner, dessa herrliga vinberg, denna majeståtiska flod! — Jag. I så fatta omståndigheter hoppas jag, att herrn redan aflagt den der fatala vanan att taga mångdubbel betalning. — Han. Om jag finge följa mitt goda hjertas ingifvelser, skulle jag gerna herbergera herrarna för intet, men för bibehållande af mitt hotells gamla anseende, år jag, ty vårr, tvungen att fortfara som jag börjat. Penningar, min nerre, åro ialla fall en bagatell emot de sköna utsigterna! O, hur skönt, underskönt! — Under detta samtal hade mina resekamrater begårt en butelj vin och ingått i matsalen. Når kyparen gick förbi för att hemta vinet, sade vården till honom på Franska: Ådu kan gerna ta af det sura vinet. Svenskarna äro inga vinkännare. — För att göra honom så mycket såkrare, sade jag: hvad, min herre, ni talar Engelska? — Han. Nej, min herre, jag talade mitt modersmål, jag år född Parisare, och har blott för de sköna utsigterna sedan 16 år bosatt mig hår. — Når kyparen återkom, baa jag att få se vinbuteljen, höll den mot dagen och sade: detta vin synes mig vara surt. Vården såg på mig med en illparig, misstrogen blick, ryckte mig oförmårkt i rocken och sade på franska språket: Ni har varit i Paris, icke sannt min herre? — Jag. Jag komme derfrån sedan ätta dagar — Han. Ni synes mig vara en tystlaten man; edra vilkor? Vi förstå hvarandra? — Jag Vin af båsta slag till mina kamrater och en billig råkning i morgon bittida, se der mina vilkor. — Han. Skönt, ganska skönt, min herre, hvad ni begår skall genast bekommas. — Jag höll ord och äfven han. Men med de sköna utsigterna var det förbi. Jag hörde ej ett ord mer derom. Vi hade lärt kanna nvarandra. ) Reseanekdoter från 1851, al A. Andree.