kättegångsoch Polissaker. Svedmarkska målet. Den till i går uppskjutna ransakningen, rörande väldet å mamsell Svedmark, företogs ånyo vid rådhusrättens 2:dra afdelning, dervid samtlige parterne, utom tilltalade snickarelärlingen Pettersson och målsäganden Svedmark, voro tillstädes. Bokhållaren Holm ingaf en af kokerskan Lovisa Larsdotter utfärdad fullmakt, hvarigenom hon uppdragit Holm att vara hennes rättegångsbiträde. Härefter företogs förhör med de i förra rättegångstillfället såsom vittne åberopade personer och gjordes början med pastor M. Halln. På af domstolen till tilltalade Holm framställd fråga, hvarom pastor Hallen egentligen skulle vittna, yttrade sig Holm att han genom pastor Halläns vittnesmål ville bevisa, att mamsell Svedmark varit till sitt förstånd rubbad och att hen i följd deraf icke kunnat behandlas såsom andra menniskor. Och anmärkte tilltalade Holm mot doktor Liborii attest, hvari denne på sin aflagda embetsed samt ytterligbre förpligtelse: så sannt honom Gud hjelpe till lif och ejäl, intygat att icke ringaste, eller ens den mest aflägsua anledning till sinnesrubbning förefunnits hos mamsell Svedmark, att denna attest var utgifven efter den 7 sistl. Oktober och att Holm med sin bevisning afsåg tiden derförut. Allmänna åklagaren yttrade sig med anledning häraf, att utom doktor Liborii attest, som måste äga vitsord, hade domstolen numera varit i tillfälle att sjelf bedöma mamsell Svedmarks sinnesförfattning oeh säkerligen funnit den lika redig, som hvilken annans af de närvarande. Kärande ombudet ville härefter jäfva pastor Hallån, såsom vittne, på den grund att ombudet af tvenne i rättegången förut afbörde vittnens utsago trodde sig kunna sluta, att pastor Hallen vore mamsell Svedmarks uppenbare ovän. Härpå invände Hallen, att han hvarken vore mamsell Svedmarks vän eller ovän och hemställde till domstolen om ombudets påstående icke annorlunda borue bevisas. Sedan domstolen med ogillande af jäfsanmärkningen utlåtit sig och kärande ombudet derimot anmält missnöje, fick pastor Halln aflagga sin vittnesberättelse, hvilken han skriftligen affattat, och då kärande ombubudet anmärkte, att sådant icke borde Hallen tillåtas, enär domstolen förut icke medgifvit kärandens vittne att skriftligen yttra sig, afsade domstolen, att detta icke lagligen kunde förvägras pastor Hallen, emedan han vore känd att sjelf kunna författa sin berättelse. Pastor Hallens vittnesberättelse omfattade hufvudsakligast en beskrifning å mamsoll Svedmarks enskilda förbällanden, hvaribland annat förekom hurusom mamsell Svedmark vid några tillfällen yttrat sin ästundan, att dels i Fattighuskyrkan och dels i Domkyrkan få begå Herrans Heliga Nattvard, men blifvit vägrad detta af vittnet och att hon det oaktadt smugit sig fram till