Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1851, sida 1

da blir man snart måstarinna. Ja, min far, det sade hon, jag kan hennes ord utantill. Derpå sprang hon upp och omfamnade sin fader och utropade glad: Hvad såger du om det, min far? Var det icke en god nyhet? Hvem vet? Snart har jag kanske pensionårer, och en bod, och ett magasin och en piga. Du sörer böckerna och inköper tygerna. Jag sköter boden och ser efter flickornas arbeten. Ack, Herre Gud! det år åndå bra angenämt att endast hafva sina hånders arbete att tacka för sin lycka. Då min far, voro ditt låfte uppfyldt, och du kunde framlefva din ålderdom i ro. — Hr van Vlierbeke log så gladt. Kånslan af lycka framstod så innnerligt i hans drag, att han tydligen låt hänföra sig af sin dotters förhoppningar. Han insåg detta sjelf, ty han skakade på hufvudet och sade skåmtande: — Lenora, Lenora, du förtrollar mig med dina ord. Jag har sugit dem från dina låppar som ett barn, och satt tro till den lycka du målat för mig. Ja, vi hafva verkligen orsak att tacka Gud... Men för att tala allvarsamt måste jag såga dig, att skomakaren