Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1851, sida 1

af hennes hånryckning, visade ett leende af tillfredsstållelse. — Nå, frågade han, hvad år det som gör dig så lycklig? Lenora återvånde till sin stol och sortsatte sitt arbete, liksom om hon förebrått sig den förspillda tiden. Den triumf hon sirat dfver sin fars dystra sinnesståmning, gladde henne synbart. Halft skämtande sade hon: — Ja men du måste gissa! Vet du min far, hvilken som sörskassat mig arbete? Det år den rika frun, som bor i dot stora huset på andra sidan om hörnet. I dag på morgonen låt hon kalla mig till sig, och jag var hos henne under det du var borta. Det förundrar dig vål, min far? — Ja, verkligen Lenora. Du menar fru von Royan, för hvilken du redan stickat den vackra kragen. Men, kånner hon dig? — Det vet jag icke. Sannolikt har det fruntimret som bestållde det mådosamma arbetet hos mig, sagt henne hvem som utfört det. Hon måste tillochmed hafva talat med henne om din sjukdom och vår fattigdom; ty frun var båttre underråttad om oss, ån du kan förestålla dig. — Himmel, hon vet vål icke ...