Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1851, sida 2

tyst med hufvudet och fördjupade sig i trådgårdens mörkaste gångar. Vid foten af ett kastanietråd stannade han och lade armarna i kors öfver bröstet; från hans åppar utgingo först otydliga ljud, småningom blef hans röst tydligare, och man hörde honom sucka: — Hår lårde jag först kånna hennes jungsruliga själ. Blygsamt rodnande och med blicken sänkt mot jorden uttalade hon kärlekens ord ... Jag var utom mig af sållhet, och stod stum och darrande vid hennes sida, liksom om min outsägliga lycka gjort mig sörskräckt. Ack, du älskade tråd, hvars föf så osia sörnummit hennes ljufva ståmma, du vittne till vår ljufva långtan, vål har våren föryngrat dig — men du erbjuder mig ingen tröst mer. Endast ett lidande hjertas klagande suckar uppstiga nu till dig. — Allt omkring dig år gödt och öde — ty själen i denna trådgård år borta! Vi hafva förlorat den engel, som med ett enda ord kunde omskapa denna plats till en himmel och lik lesnadsglänjens strälande sol spridde tröst och salighet omkring sig . . .. Ack, endast minnet af kårlekens genius återstår oss! Efter någon tystnad tog han en annan koSa; tid efter annan stannade han vid föremål, hvilka blifvit honom kåra såsom vittnen till