ue alls, ty hon år min ovån — och rival. (Skrattar. Polism.: Skratta icke, Asklund, ty nöjet kan bli dig dyrare ån du förmodar, och hvad Lindqvist betråffar får hon gå ut till dess nåsta mål ropas, ty jag vet att Asklund och Lindqvist dag ut och dag in ligga i lufven på hvarandra öfver tunnor och korgar i Munkbrohamnen. Hustru A.: Gud nås, nådig lagman, man rår ej för sitt håftiga humör, då jag ser den som råfvat ifrån mig min högsta sållhet, min gubbe. Lindqvist: Det år allt osanning hvad Carin såger, ty jag håller honom endast hel och ren, och detta bör hon icke skålla mig för — Mångelskorna Almberg och Sandberg samt gesållen Södersren aslägga nu vittneseden, och kunde de båda förstnämnde icke intyga att hustru A. kallat sin man för fåhund, men sådant tog gesållen Södergren pestämdt på sin aflagda vittnesed, hvarför detta mål uppsköts till om fredag, då gesållen Glansberg skulle inkallas. . Hustru Askiund begår nu att målet n:o 2 emellan henne och hustru Lindqvist måtte påropas, emedan hon nådvåndigt måste parera rådhusråtten uti ettannat mål emellan henne och mannen, helst bennes vittnen derstådes våntade. Lindqvist mot Asklund ropas, och Lindqvist framtråder, åtföljd af diverse mångelskor och jungfrur. Polism.: Såvål Asklund som Lindqvist äro angisae att hafva slagit hvarandra; en mängd vittnen åro redan hörda; hafva nu Lindqvist och Asklund några flera vittnen; ty kom ihåg, att ni i dag äro vid talans förlust ålagde att förete all bevisning. oh Hustru A.: Nådig lagman, jag år lugn; jag öfverlemnar min råttvisa sak i lagens hånder. Lindqvist: Jag vill höra flera vittnen om att Carin först spottade mig i ansigtet och derefter sparkade mig uti underlifvet, samt klöste sönder mig i synen. Hustru A.: Jag har aldrig nedlåtit min fot att röra vid en sådan åktenskapsdjefvul, som Lindqvistskan. Vittnen höras nu, hvilka intyga, att madamerna varit lika goda båda två; spottat åt hvarandra hade de gjort, men om det tråffat ansigtet kunde ej beståmdt intygas; hvarpå polismåstaren invånde: Jo-jo, jag kan vål tro att de fråste som arga kattor. Utslag skulle afkunnas nästa fredag. — Nu ropas det tredje partiet, då mångelskorna Losswadie och Ahlström framtråda. De hafva icke sins emellan slagits, utan då öfverkonstapeln Spångberg tillsagt dem att bortkasta till salu utbjuden skåmd frukt i sjön, hade de båda matronerna skrikit och påstått: att öfverkonstapeln Spångberg för sin kitslighet såkerligen blefve en hamnbuse, lik hans broder. Sedan en mångd vittnen, dels mångelskor och dels arbetskarlar, blifvit ashörda, hvarigenom angifvelsens riktighet upplystes, dömdes Losswadie att böta 3 rdr 16 sk. och Ahlström 1 rdr 32 sk. allt bko, samt att med 32 sk. bko ersåtta hvardera af de i målet afhörde vittnen. Hr polismåstaren Stråle underråttade resp. mångelskor, att i håndelse de ej hådanefter uppförde sig anståndigt och stilla, skulle de samtoch synnerligen blifva bortkörda från hamnen. (A.B.)