Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1851, sida 1

— Tillåt mig, båsta herre, att tala några ord med er mellan fyra ågon. Herr van Vlierbeke följde honom in i ett annat rum. Förpaktaren stångde dörren och sade blygsamt: — Min båsta herre, jag vågar knappt såga hvad jag åmnade; ni förlåter mig väl om ni finner det opassande? Förklara er öppet, min vån, svarade aadelsmannen uppmuntrande. — Jo, se kåra herre, stammade sörpaktaren upprörd, allt hvad jag sparat ihop har jag er att tacka för. Då jag gifte mig med Lisbeth, egde vi båda ingenting, och åndå lemnade ni ossaf er hjertas godhet denna gård mot en ringa arrendesumma. Med Guds hjelp och under ert beskydd hafva våra omståndigheter mycket förbåttrat sig; och ni, vår välgörare, år olycklig och beger er nu Gud vet hvart. Kanhånda våntar er fattigdom och elånde. Så får det icke blifva; jag skulle få samvetsförebråelser i hela mitt lif. Allt hvad jag har står till er tjenst... Darrande af rörelse tryckte hr van Vlierbeke förpaktarens hand och svarade: — Ni år en årlig och hederlig man; det glåder mig att jag kunnat bidraga till er lycka, men afstå nu från ert förehafvanue, behåll