Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1851, sida 1

Den senare var jämnte sin piga i ett af rummen. — Mor Lisbeth, sade adelsmannen vånligt, vi äro hitkomna för att såga er sarvål, Angsligt öfverraskad blickade hustrun på dem, såg förvånad på deras klåder och skyndade derpå med förklådet för ögonen, ut genom bakdörren. Pigan lutade hufvudet mot fönsterposten och snyftade hågt, ehuru Lenora gick fram och sökte att trösta henne. Snart återvånde förpakterskan medsin man, som hon uppsåkt i ladan. — Är det då verkligen sannt, min goda herre, frågade förpaktaren, att ni öfvergifver Grinselhof? Skall det nu vara sista gången vi se hvarandra? — Gråt icke deröfver, svarade adelsmannen och tog förpakterskans hand, ni ser ju att vi båra vårt öde med tålamod. Hustrun lyfte upp sitt hufvud, kastade åter en blick på sin fordna herres klåder och gret ånnn ymnigare, utan att kunna svara ett ord. Förpaktaren stod en stund i djupa tan(kar, med blicken riktad mot marken. Derpå fattade han plötsligt ett beslut och sade: