Något om intet. Adam var icke adelsman, Eva icke sröken. Han var en simpel monsieur, un veritable Sans-culotte Hon var en jungfru en mö; mais — sans linge et sans Capote. De hade roligt åndå. Att ormen srestade henne och åpplet honom, var bedrösligt; men det hår icke hit. De heliga skrifterna omtala, mårkvårdigt nog, alls ingen baron eller grefve; och åndock, som vi veta, har Guds ord bestått. Christus, som frålsat all verlden och således utråttat en hel hop mera ån samtlige adelsmån, var rått och slått — ofrålse. Moses, både klokare och rikare ån Rothschild, blef åndock aldrig baron. Noach, den djerfve, rådige och skicklige sjöbussen, som i farans stund råddade le beau reste åt vår Herre, han fick hvarken amiraltitel eller adelskap; och fast han planterade vin på marken, som år rått godt för oss nu, så hördes åndock icke af för gubbstackarn, hvarken vasaorden, medaljen -för berömliga gerningar-eller någon annan dekoration. Johannes, som döpte och lårde rått så bra, som erkebiskopen och påfven, han blef hvarken hofpredikant, prost eller ledamot af nordstjernan; ej heller blefvo hans efterkommande hugnade med sköldemärken. Petrus fick sig aldrig någon kammarherrenyckel, fastån han både långe och troget sysslade med himmelrikets portar. Enoch, som for lefvande till himla, kunde åndå aldrig lyfta sig till adelig höjd. Af allt detta kan synas (och flere exempel kunde företes), som hade man i gamla dagar icke rigtigt förstått uppskatta vårdet af adelskap, titlar och ordnar — eller och voro dessa förmåner af så öfversvinnelig art, hvilket också Enochs resa tyckes utvisa, att den tidens folk icke måktade lyfta sina begrepp nog högt, för att fatta Susen-, som man såger, utan att detta, med förmänsrätt, blef förbehållet åt vår upplystare tid. Det år imellertid icke utan, att tånkaren ånnu står litet fundersam öfver hvad han skall tro om alla dessa herrligheter, ty äfven i gamla dagar var tillgång på ståtligt och förnuftigt folk nog. Så långt hade jag hunnit i min tankegång, då vördig prosten kom. — Kåra hjertans vån, hvad tånker han på? sa prosten. Jag tånker på adelskap, sittlar och ordnar — ,vårdige prost — sa ja. A han galen, sa han. — Neej, sa ja. — Nu ha vål de sakramentskade srihetsbjeltarne pratat i honom någon strunt, sa prosten. — Åh — Gubevars — jag får ju af vördig prosten allt, hvad jag behöfver, sa ja. Annars tånkte jag på, huru jag skulle kunna hjelpa oss stackars tänkare. — hvilka menar han? frågade prosten. — Jo — oss, som inte kunna rigtigt klara för oss, huru det egentligen hånger ihop med adelskapet, titlarne och ordnarne. Vördig prost, förlåt om jag år litet enfaldig — sa ja. — Gå på, sa4 prosten. — Jag år krukmakare, sa ja. — Nå, det vet jag, Sa prosten. — Vår Herre var också krukmakare, då han gjorde menniskan, sa ja. — Det har Bibeln lärt dig, sa nådig prosten. . — Jag kan väl ej göra menniskor, men jag går krukor, sa ja., Hvad vill du såga dermed? frågade prosten. ,. — Voördig prost, sa ja, då så många menniskor åro krukor — böra vål krukorna också någon gång kunna kallas för menniskor. — Vidare. — Jag gör många slags krukor, jag; somliga ha två öron och andra blott ett; en del åro hvita, svarta, gråa, marmorerade; en annan del åro med halsar och åter andra utan sådana. På sådant sått får jag en hel stånds122 men huru jag indelar