att hans själslidanden får första gången målade sig i hans ansigte. Han nedslog sina blickar och sörsjönk i dyster tanklullhet; då han åter råttade på sig och lemnade salen, för att slippa se de öfriga portråtternas vanhelgande, var hans utseende alldeles vanståldt. . Ännu hade solen qvar fjerdedelen af sin dagliga bana, innan den uppnådde horizontens vestliga rand. En dödstystnad hade efterträdt den lystna hopens sorj; ingen menniska syntes till i trådgärdens ensliga gångar; porten var stångd, allt var tyst som förut, ingenting tycktes hafva förefallit. Då öppnades dörren till boningshuset och på tröskeln visade sig tvenne personer: en till åren kommen man och en ung flicka. De buro båda hvarsitt knyte och tycktes vara resfårdiga. Man kunde knappt igenkånna herr van Vlierbeke och hans dotter i dessa tarfliga klåder; likvål var det de. De hade und