noras sader, kom stundom till honom, för att tala om hans olycka; men han sörstod att med skicklighet undvika deras nysikenhet. Han talade så otvunget och beherrskade sig så vål, att de icke singo tillfålle att betyga honom sitt ölverslödiga medlidande. Ja, hans hållning, hans fina leende och lugna min aftvungo dem tillochmed en ofrivillig beundran. I trotts af detta skenbara lugn, oaktadt känslan af eget vårde, som glånste i hans blickar, var hr van Vlierbeke gifven till pris åt den håftigaste smärta. Allt som tillhört hans försåder, saker som buru hans slågtvapen och i århundraden varit förvarade som reliquier i huset, föllo nn för en spottpenning i ockrares hånder. Med alla dessa dyrbara minnen, som lades på bordet, framstållde sig för adelsmannens ågon hela historien om hans ärorika slågt; med hvarje klubbslag blödde hans arma hjerta . Slutligen tog man ned portråtterna af de utmårkta mån, hvilka bnrit namnet van Vlierbeke, från våggen och försälde dem stycke för stycke. Det första — som föreställde hjelten af Saint-Ouentin — inropade en schackrare för något mer ån tre francs! Detta inrop och det ömkligt låga priset inneburo ett så bittert hän för adelsmannen,