Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1851, sida 1

stå det, Lenora? Ofta har jag lidit hunger och likväl arbetat halfva nätter som en slaf, än lagat mina kläder och än sysselsatt mig med annat och derunder upptänkt alla möjliga medel för att dölja för verlden och för dig huru fattig jag är. — Men detta var åtminstone drägligt; den nattliga ensligheten skyddade mig; jag hade då ingen att blygas för. Men om dagen var den beständiga striden mot förödmjukelse och förnedring så mycket smirtsammare; ofta blödde mitt hjerta. . . Flickan blickade medlidsamt och med tårar i ögonen på sin arma fader; en handtryckning af honom tröstade henne likväl. — Sörj icke Lenora, sade han vidare, Herrans hand slog mig visserligen smärtande sår, men den räckte mig också barmhertighetens balsam, för att hela dem. Ett enda leende från dina ögon var nog att uppfylla mig med tacksamhet mot himlen. Du var åtminstone lycklig; hittills hade jag hållit mitt löfte. — Andtligen trodde jag att Guds hand tillfört oss någon, som skulle blifva din räddare från eländet. Imellan Gustaf och dig uppvexte en ren kärlek, som lätt kunde sluta med giftermål. Men vid hr Deneckers sista besök här måste jag för honom upptäcka det bedröfliga tillståndet med min förmögenhet, hvarefter han oåterkalleligt nekade att gifva efter för sin brorsons önskan. Och liksom om detta slag, som tillintetgjorde mina skönaste förhoppningar, ännu ej varit nog, erfor jag nästan liktidigt att den vän, som lånat mig 4000 francs mot revers, den jag årligen kunde förnya, aflidit i Tyskland, och att hans arfvingar genast fordrade betalning för reversen. Jag sprang omkring i hela staden, ringde vid alla mina vänners dörrar och upprörde himmel och jord för att undvika denna sista olycka — allt var fruktlöst. Kanske redan i morgon uppklistrar man på porten till Grinselhof kungörelsen om auktion