Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1851, sida 2

— —L— drag, han tycktes vilja fatta någonting obegripligt och med sammanknåppta hånder utropade han: — Lenora, mitt högt ålskade barn, du år elt ösyerjordiskt våsen, en engel? Mina sinnen förmå icke fatta din sjåls storhet. Flickan såg med innerligaste glådje, att segren icke skulle gå henne ur hånderna; ty sadrens Ögon blickade nu modigare, hans ådla hufvud reste sig och hans bröst höjde sig i kånslan af sitt värde. Med ett himmelskt leende betraktade hon en stund denna föråndring, som var ett verk af hennes ord, och liksom inspirerad tillade hon derpå: — Kom, ålskade fader, i mina armar! glöm alla bekymmer! Så långe vi så åro fåstade vid hvarandra, har ödet ingen makt med oss. Fader och dotter omsamnade hvarandra, och kånde sig i detta ögonblick uppfyllda af en himmelsk salighet. Efter denna innerliga, heliga omfamning satte de sig hand i hand bredvid hvarandra; bådas drag uttryck te en outsäglig känsla af lycka, som bortskymde hela den öfriga verlden får deras ögon. (Fortsåttn.) BäB TYCE AE PIL HAE NIAN MASS AE BT KRA