Den sattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Översättning från Holländskan.) VII. (Forts. fr. n:o 262.) Då Lenora blef honom varse på afstånd, mårkte hon hos honom alla tecken af en håftig smärta, en djup oro; om hon då deltigande nalkades honom, så svarade han knappt på hennes hjertliga frågor ooh lemnade henne för att få vara ostård inne i huset. Så förflåt en hel månad under djup sorg och tysta lidanden. Dervid mårkte Lenora med förtvislan, att sadrens ensigte ståndigt vardt blekare och magrare, samt att hans Ögon förlorade all glans, liksom om en hemlig sjukdom tårde på hans lif. Mot slutet af denna tid öfvertygades hon af sin faders fåråndrade uppförande, att en sorglig, kanske förfärlig, hemlighet tyngde på hans sjål. Hans ågon återfingo vål stundom sin glans; en håftig feber tycktes beståndigt jaga honom framåt, alla hans ord, åtbörder och handlin