märkas på honom. Teckningarna mönstrades med affärsmässig uppmårksamhet. Ingen bisallsyttring hördes af, intet tecken syntes till samtycke eller öfverraskning. Röken hvirflade upp i regelmåssiga skyar, men plötsligt blefvo dessa tjockare och visade sig på oregelbundna mellantider; cigarren slocknade, men rökningen fortsattes lika raskt som förut. Arkitektens förhoppningar lifvades: hans väns uppmärksamhet tycktes vara lisligt sångslad; ty i 20 minuter rökte han på den slocknade cigarrstumpen utan att mårka bristen hvarken på eld eller rök. Slutligen rullade han ihop papperen, lade dem på såtet framför sig och utropade: — Underbart! vårdigt Chatsworths prakt! Tusen gånger båttre ån allt hvad som hittills år framlagdt för oss! Skada blott, att det icke var fårdigt förr! — Vill ni förevisa planerna för den kungliga kommissionen? — Ja. Betydelsen af löftet, och den gynnsamma rekommendation, som säkerligen skulle ätsölja sörevisningen, skall båst kunna bedömmas, når vi upptåcka för låsaren, som vi tro till hans glädje, att den herre, som gaf detta löfte, var Robert Stephenson. De följande dagarna bilda ett sorgligt blad i Englands historia. Lördagen den 29 Juni hade den kungliga kommissionen sammankomst under prins Alberts presidium. Då dagordningens förhandlingar voro slutade, drogo sig prins Albert och Robert Peel tillbaka i en fönstersördjupning och stannade der långe i ett allvarsamt samtal. Stephensons tid var dyrbar, ty han hade andra vigtiga förråttningar att sköta. Kerteligen han var nödsakad att resa, utan att hafva funnit tillfålle att framlägga Paxtons plan för sina kolleger och prinsen. Dock lemnade han den i goda händer, nåmnligen i Scott Russells, som var en af kommissionens sekreterare. Både prins Albert och Robert Peel skånkte teckningarna stor uppmårksamhet, och prinsen yttrade sin önskan, att Paxton skulle I infinna sig hos honom i Buckinghampalatset för att upplysa detaljerna. Robert Pecl beI undrade teckningens harmoni och enkelhet och anmårkte med sårdeles nåje att förslaget, om det blefve antaget, skulle blifva den första stora affår i glas sedan införandet af hans enya tarisl. Tyvärr var detta det sista kånda bifall denna stora statsman skulle utI tala. Omedelbart derefter lemnade han WestI minister-palatset för att göra en promenad till håst, störtade af den vid KonstitutionsHill och slutade sitt lif tre dagar derefter. (Forts.)