Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 2

— — —— — — — ä ——————— pligten bjuder, jag kan icke dröja hår längre. arväl, sarvål! Med seberaktig darrning tryckte han ännu en gång båda hennes hånder och försvann mellan träden. Farväl, min Gustaf! ropade Lenora nåstan medvetslöst efter honom. Nu voro hennes krafter uttömda, och med båsvande hand fattade hon uti en stol, hvarpå hon nedsjönk, lade sitt hufvud på bordet och hångaf sig åt en oåndlig smårta, under det att tårarne strömmade öfver hennes hånder. VII. Lenora hade underråttat sin fader om den unga mannens sista besök och derunder sökt, att åfven i hans bröst upplifva hoppet om en båttre framtid; men hr van Vlierbeke hade utan deltagande och med bittert leende ähört hennes beråttelse och icke gifvit något tydligt svar derpå. Sedan den tiden blef Grinselhof ånnu ensligare och dystrare ån förut. Adelsmannen, hvars själ tärdes af ett djupt lidande, satt