Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 2

::— — — —— ————— Lenora gret tyst; den unge mannens rörande ord hade helt och hället krossat hennes stolthet och endast qvarlemnat kärlek och sorg i hennes hjerta. Gustaf som märkte detta, sade vidare: — Nu går jag Lenora: med nya förhoppningar och stårkt af din kårlek kan jag nu skiljas från mitt fådernesland och min sjåls ålskling. Hvad ån måtte ske, så år jag nu våpnad mot sorgen. Lenora, du tänker vål dagligen på mig? Gud! jag har ju lofvat min far att söka glömma dig! utropade Leonora förskråckt. — Hvad? Amnar du verkligen hålla ett sådant löfte, att söka glömma mig? Nej, Gustaf, för för första gången i mitt lif blir jag min fader olydig, ack! jag kånner min vanmakt. Mitt löfte var dåraktigt; jag kan icke glömma dig, jag måste ålska dig så långe jag lefver. Det år min kallelse på jorden. Tack derför, Lenora! ropade Gustaf djupt rörd. Dina hjertliga ord förlåna mig kraft imot ådet. Gud vare ditt skydd, min ålskade! Din bild skall följa mig som min skyddsengel; i glådje och i sorg, dag och natt skall du alltid svåfva för mina Ögon. Asskedet hotar att krossa mitt bjerta; men