Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 2

— 1—t— —— för det mesta med hufvudet lutadt i händerna och blicken tankfullt riktad mot golfvet. Utan tvilvel vuro hans tankar fåstade på reversens förfärliga förfallodag, som hotande ryckte allt nårmare, för att ohjelpligt stårta den olyckliga fadren i elåndets afgrund. Lenora sökte att bekåmpa sin kårleks bekymmer, för att icke genom sin sorg öka sadrens för henne oförklarliga smårta. Oaktadt dystra tankar plågade hennes sjål, låtsade hon dock vara glad. Hon försökte allt hvad bennes ålskande hjerta ingaf henne, för att våcka honom ur hans dystra sinnesståmning; men allt hennes bemödande blef säsängt: visserligen belönades hon med ett leende eller en kyss; men i leendet låg sorg och kyssen tycktes tvungen. Om Lenora då med tårar i ögonen sökte utforska orsaken till hans lidande, hade han alltid någon förevåndning till hands. Hela dagar kunde han ensam och i djupa tankar irra omkring i trådgårdens mörkaste gångar, och tycktes tillochmed undvika sin dotters sållskap. (Fortsättn.)