— Lenora, du gör din sader orätt. Om jag återkommer med min onkels fullkomliga samtycke ooh såger: Jag vill göra er dotter lycklig, gif mig Lenora till brud, och jag skall bereda hennes lif mera glådje, ån en mans kårlek någonsin beredt sin maka; hennes lott på jorden skall blifva afundsvård! hvad tror du vål, att han skall svara hårpå? Med nedslagna ögon svarade Lenora: — Du kånner hans gränslösa godhet, Gustaf. Min lycka år hans själs enda sträfvan. Han skall välsigna dig och tacka Gud! — Han skall också gifva sitt samtycke, eller hur, Lenora? Du inser vål att ånnu icke allt år förloradt. Ännu upplyses vår framtid af en solstråle. Ösverlemna dig, min ålskade, åt detta ljufva hopp. Ja, sörj icke; låt mig på min långa resa medföra sörsåkran, att du, i förtroende till Guds godhet, våntar mig hår. Tånk på mig i dina böner, nämn stundom mitt namn i dessa skuggrika gångar, der den första kårlekslågan uppflammade ditt bröst och der jag i två månader ur dina blickar njutit ett ärhundrades sållhet! gif mig då och då en leende helsning från din enslighet; min sjål skall förnimma den och deraf hemta förnyad styrka att fördraga skiljsmessans smärta.