Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 1

9 1111 0115 InRen AHHUvL4TP7 tå sig vilja byta ut vår våning hårstådes, mot ett torp i Småland eller i Mark — Gud hvad det ryser i mig. — Der kunde jag, menade han, vara min egen herre och lefva. ett efter vårt stånd både ådlare och angenåmare lif, ån hår, der nu från öfverst till nederst ett slags mer eller mindre lyckliga uppkomlingar spela röler, som aldrig borde tillkomma dem. Ja, vet du, så såger han, och mycket mer som jag hvarken begriper eller kan upprepa; men konstigt år det, att dessa ord alltid falla då han varit på slottet eller någonstans så der. Kpropos: gumman F., hvilken, som bekant år, hvarken aflagt uppvaktning hos eller imottagit besök af DD. MM. sedan 1810, lårer visa sig lika fnurrig vid avisn om senare stora evenementet. — Men nu bortkollrar jag mig från egentliga hufvudafsigten med dessa rader, genom hvilka jag ville försöka att för dig göra begripligt de ojemnförliga agrementer, som hufvudstadens -high life nu för tiden erbjuder. Att man roar sig då man är glad, år något temligen vanligt, så att dylikt vål älven kan arrivera der du, stackars Augusta, framslåpar etu plebejiskt lif, men att man måste roa sig för att visa att man år glad, det år något som man såkerligen der nere hos er icke har begrepp om. Tacka vill jag hår. Alltsedan det sköts för H. K. H. Kronprinsessan och äfven långt förut, har allt båttre folk, med anledning af denna för fåderneslandet oberåkneliga lycka, lefvat uti — hvad pappa kallar för — sus och dus. Pappa har varit iklådd stora uniformen; mamma, som stundom haft sin uppvaktning på slottet och ständigt fått vara beredd på att der paradera, har icke ett ögonblick kunnat eller velat tånka på annat — ån slottet, Kronprinsessan och den lille prinsen — så spådde hon af undersåtlig pligt, tvertimot den der otåcka norrsken Faye, som till allmån förargelse fick rått, och Therese och jag vi ha icke kunnat sofvit för oron att få vara med på den stundande herrligheten. Friherrinnan K., som dock år den, hvilken skall såtta lif i hela spelet, saknas tyvårr ånnu; men Schnötringer är gudskelof återkommen, och det vill i sanning såga mycket. I dag har kammarjunkarne W. P,, som pappa kallade för ett par ofrålsingar, farit omkring och bjudit till det kongl. dopet i morgon. Vi ha naturligtvis fått biljetter att bevista högtidligheten. Detta har icke litet förargat flickorna F., som blifvit utan, ehuru onkeln, statsrådet X., lofvat dem. Hvad har också dylikt solk der att göra. Ingen känner dem, och de sjelfva la haute vole endast par renom. Jag hade bra mycket mer att såga dig, men våntar tills all herrligheten år öfverstånden. bå skall jag äfven redogöra för dig om den lyckliga debut, sem en lofvande l talang, en hr Bostråm, å kongl. theatern erlagt, åfvensom om annat smått och godt. Lef imellertid vål och afundas ej förmycket din lyckliga hufvudstadsvånnina. Amalia.