Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1851, sida 2

våldsamt och mellan singrarne, dem hon höll sör ansigtet, droppade glänsande tårar ned i sanden. Den unga mannen nårmade sig med tysta steg; men så ljudlösa ån hans rörelser voro, så lyfte flickan dock upp sitt hufvud, sprang darrande upp af stolen, och namnet -Gustafsteg som ett ångestrop ur hennes bröst och förklingade i luften. Hon ville fly; men innan hon hunnit taga ett steg låg den unga mannen på knå framför henne och sade med feberaktig rörelse, i det han med våld sasthåll hennes hånder: — Lenora, Lenora, du måste höra mig! Om du nu flyr ifrån mig och nekar mig den trösten att taga afsked af dig, att säga dig hvad jag lider och hoppas, så dör jag hår vid dina fötter, eller går med ett smårtsamt sår i mitt bröst, till ett aflågset land, långt från min fosterjord, och från dig, min syster, min ålskade, min brud. Ack, Lenora, vid minnet af vår sköna, oskyldiga kärlek, stöt mig icke ifrån dig. Lenora darrade i alla lemmar, men hennes anletsdrag uttryckte stolt vårdighet; också svarade hon lugnt och kallt: Er djerfhet förundra mig. Efter den skymf som blifvit min fader tillfogad, måtte ni hafva ett grymt mod för att åter kunna