mycket! Den summan räcker knappt till första bosättningen; nå gör också ni allt hvad ni möjligtvis kan: här bjuder jag er min hand Vid dessa ord sprang adelsmannen seberaktigt upp af stolen och öppnade med darrande hand ett skåp i väggen. Derpå kastade han en bund? papper på bordet och ropade: — Se der, läs och öfvertyga er sjelf! Under det köpmannen genomläste papperen, förvandlade sig småningom hans drag; tid efter anuan skakade han betänksamt på hufvudet. Under tiden fortfor adelsmannen liksom för att håna sig sjelf: — Jaså, ni ville icke tro mig? Men akta er att fatta ert beslut endast i anledning af dessa papper. Nu måste ni veta allt; jag vill icke komma på pinbänken en gång till. Jag har utom dessa skulder en vexel på fyra tusen francs, som jag icke kan betala. Ni ser nu att jag är mer än fattig: jag har skulder. — Så är det då verkligen sannt! inföll hr Denecker helt förvånad; ni har ingenting qvar; jag ser af dessa handlingar, att min notarie äfven är eder. Jag har redan talt vid honom om er förmögenhet, men han har alltid lemnat mig i min villfarelse. Adelsmannen andades nu så fritt, som om en centnertyngd fallit från hans hjerta; hans ansigte återtog sitt vanliga utseende af lugn värdighet. Han satte sig åter och sade så lugnt som möjligt: — Nu, när ni icke mera tviflar på min ruin, frågar jag er ännu en gång, herr Denecker, hvad er afsigt är? — Min afsigt, svarade köpmannen är. att vi förblifva lika goda vänner som hittills; men hvad giftermålet beträffar, så förfaller den saken, och vi skola icke mer tala derom, Ja så, hr van Vlierbeke, huru hade ni uppgjort er räkning? Nu blir mig allt klart; ni trod