Har något förslag, som den andra statsmakten våckt och verkligen velat genomdrifva, fallit en gång bland hundra? Var det någon som, når den andra statsmakten begårde 18 ,000 rdr till nålpengar åt kronprinsessan, tvekade om anslaget skulle beviljas? Var det någon som tvekade angående de 161,000 till kronprinsens bosättning? Var det någon som tvekade alt skatteförenklingen skulle bli förfuskad når regeringen framlade en proposition derom? Der hade i de begge första fallen varit ett tillfålle får borgareoch bondestånden att såga, icke blott i deras sessionsrum utan åfven i förstårkta utskottet: Nej, ers majeståt, nej Sveriges adel och presteskap, konungen år tillråckligt aflånad. Om han har hundra gånger mera förstånd och skicklighet ån någon annan rikets embetsman, så år han också hundra gånger mer betald. Vi ha nu i begge afseendena medgifvit tillråckligt. Och det var i afseende på skattesörenklingen ett lysande tillfålle för Svea rikes riddorskap och adel samt prestestånd att såga: Sveriges bondestånd år det som mest kånner olågenheterna af en mångd olika skattepersedlars utgörande. Vi följa dess erfarenhets råd. Och der hördes en och annan röst i de begge första stånden hålla ett ståtligt tal i denna anda — och derefter voterade de begge stånden för förslagen. Men om ock adeln hade visat lust att rösta på annat sått, hvad hade det vål betydt för den andra statsmakten, som eger laglig rått att skapa röstande till obegrånsadt antal. Och presteståndet skulle vid en riksdag kunna, i förening med borgare och bondestånden bilda, inom det inskrånkta området af sin beslutanderått, en annan makt i staten; men till den nåsta hade regeringen alltid utvågar att få ledamöter valda, som nöjde sig att bevaka det högstas råtte, icke frägade efter mer ån tionden af detta jordelifvets goda. Den andra statsmakten — som alltid bör heta den första — består af konungen och hans statsråder, vill man inbilla oss. Enligt grundlagen skola statsråden vara tio; man har sett huru det går an att regera nio månader med endast åtta och derefter med blott sju rhjelphustrur-, såsom den gamla Aftonbladsstyrelsen kallades. Vi ha en gång förr visat hvad dessa sju, åtta eller tio s. k. rådgifvare i sjelfva verket åro. De åro detsamma som tidningarnes ansvaringar-. Ett statsråd har, kanske litet mer att såga, men lika litet att besluta i konseljen, som sergeanten Rönqvist i lifstiden hade att besluta öfver Aftonbladet eller den beryktade skrådderiarbetaren Nygren öfver Folkets Röst. Bevars, de ega att reservera sig och att resignera når beslut fattas imot deras åsigter ... Hur många ansvaringar som begagna den senare råttigheten år nogsamt bekant. Statsråden, de må vara mån af första eller andra ordningen, åro nollor; konungen år deras etta. I Se der, hvarföre vi ingenting hafva att såga om statsråderne i allmånhet, eller om de senast utnåmnde isynnerhet. Enrikes Nyheter. UfREARAbLLO.