(Forts. Ir. n:0 209.) — Herr Denecker, dessa ord betaga mig allt mitt mod. Sluta då att plåga mig så. Jag upprepar ännn engång, att jag ingenting eger. Och eftersom ni tvingar mig att tala, innan jag känner ert beslut, så vet då, att Grinselhof och derunder lydande egendomar äro belastade med skulder vida öfverstigande deras värde. Orsaken till dessa skulder är öfverflödigt att anföra; jag upprepar blott, att jag sagt rena sanningen. Innan vi derför fortfara, måste jag bedja er, att ni säger mig ert beslut angående er brorsons giftermål, nu när ni känner min ställning. Tillochmed denna med eftertryck gjorda förklaring öfvertygade icke köpmannen. Väl visade sig förundran j hans ansigte: men hans tviflande leende var ännu ej försvunnet, han sade: — Förlåt mig, hr van Vlierbeke, jag kan icke riktigt tro er; jag tänkte icke att ni var så hårdnackad; men, må vara, hvar och en har sitt fel: den ena är för snål den andra för frikostig. Nå väl, jag vill gå ett steg längre, för att icke behöfva förebrå mig Gustafs olycka. Gif er dotter endast tjugofem tusen francs, med ett vilkor, att det blir en hemlighet mellan oss — ty jag vill icke synas löjlig i verldens ögon; tjugofem tusen francs! ni kan icke icke invända att det är för