—— de er göra en god affär och sälja er vara så dyrt som möjligt. — Min herre, ropade adelsmannen med gnistrande ögon, tala med mera aktning om min dotter! Hon må vara rik eller fattig, så bör ni icke glömma med hvem ni har att göra. — Förarga er icke, herr van Vlierbeke, jag vill icke håna er. Långt derifrån! jag skulle hafva beundrat er om ert förehafvande hade lyckats; men ni träffade på en lika slug motståndare. Och eftersom ni i afseende på bedern är så ömtålig, så tillåt mig fråga, om ni handlat fullkomligt ärligt mot min brorson, då ni lockat honom till er och planterat denna olyckliga kärlek i hans hjerta? Herr van Vlierbeke sänkte sitt hufvud för att dölja den blygselns rodnad, hvilken likasom en glödande sky betäckte hans panna och kinder. Helt och hållet förkrossad blef han så sittande en låug stund, till dess ett otåligt Nå! från köpmannens mun återkallade honom till sig sjelf. — Haf medlidande med mig! stammade han. Kärleken till mitt barn har kanske förledt mig till ett felsteg. Gud har utrustat min Lenora med alla de gåfvor, som kunna göra henne till sitt köns prydnad här på jorden; jag hoppades att hennes skönhet, hennes oskuld och adliga blod också skulle gälla såsom skatter, icke mindre dyrbara än guld... — Måhända i en adelsmans ögon, afbröt hr Denecker, men ganska säkert icke i en köpmans. — Förebrå mig icke att jag lockat er brorson till oss; dessa ord smärta mig djupt och äro orättvisa. Det är sannt att jag, då jag märkte den ömsesidiga kärlek som tillväxte hos Gustaf och Lenora, icke gjorde något för att motarbeta denna passion; tvärtom tackade jag dagligen Gud, att ban tillsändt mig denna räddare för —