Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 2

— Herr Denocker, var god och sått icke minsta tvifvel till mina ord. Jag gifver med största beredvillighet mitt bifall till er brorsons förening med Lenora; dock måste jag uttryckligen Jörklara, att jag år fattig, ulfattig! — Låt oss lemna det der, svarade köpmannen, jag förstår väl, att ni hånger fast vid er förmögenhet, det år en känd sak; men i det Ögonblick, då ni skall gifta bort ert enda barn skall ni vål öppna hjerta och pung, för att gilva henne en anståndig hemgift. Redan nu år ni — förlåt min öppenhjerlighet — utropad för en girigbuk; hvad skulle man då såga, om ni nekade er enda dotter hemgift? Adelsmannen undergick en verklig tortur; hr Deneckers tviflande skåmt betog honom möjligheten, att efter en kort och tydlig förklaring, gifva samtalet en mindre förödmjukande våndning. Derför bad han: — För himlens skull, plåga mig icke långre med dessa bittra anspelningar; jag gifver er mitt hedersord som adelsman derpå, att jag ingenting eger. — Nåvål, svarade köpmannen med ett slugt leende, vi skola taga siffror till hjelp och genast se om det slår in! Ni tror kanske, att