Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 2

mål; ty jag hade vål mårkt huru öjupt kårlekens pil inträngdt i hans hjerta; men jag tvislade på edra afsigter — det borgerliga blodet — en fördom från åldre tider — skulle kunnat afhålla eder. — Har således Gustaf sagt er, att jag samtyckt till hans giftermål med Lenora? frågade adelsmannen. — Han har vål icke narrat mig? yttrade hr Denecker förvånad. — Nej; men tillade han ingenting annat, som borde vara af lika stor vigt för er? Köpmannen skakade leende på hufvudet och sade skåmtande: — Ack jo, den orimligheten! Han beråttade mig att Grinselhof icke tillhörde er, utan att ni vore en tiggare! Men ni måtte vål hafva så god tanke om mitt förstånd, att ni ej tror, att jag skulle antaga detta för kontant? Adelsmannen kånde en darrning ialla sina lemmar. Köpmannens glada och fryntliga sått att vara hade ingisvit honom det hopp, att han visste allt och åndå ville gifva efter för sin brorsons önskan; men de sista orden öfvertygade honom, att han måste upprepa sin sorgliga förklaring; han våpnade sig med mod och kallblodighet mot den våntade förödmjukelsen och sade: