Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 2

måste sastställas och iakttagas. De mest magtpåliggande synas vara: 1:o att, sedan öfverhufvud all formell skilnad mellan casus rectus och casus obliqvus försvunnit, någon sådan icke i det hår förekommande fall bör, och sannolikt ej heller kan genomdrifvas (så att tanke, måne m. fl. skulle nyttjas i nomin. och vokat., tanka, måna i dfriga kasus); 2:o att singularis och pluralis sins emellan öfverensståmma. Man skulle vål ock 3:o kunna som grundsats vilja uppstålla, att för samma ord icke mer ån en åndelse, och således en böjning, bör gålla; men om blott lagen får utkräfva sin rått deruti, att sing. och pl. organiskt öfverensstämma, så skall vacklandet snart upphöra. Alltså skall t. ex. kärne, hjerne, hjesse, med dubbel böjning, tills vidare ega en sådan. Deremot skulle man, utan allt vankelmod och utan all eftergift för egna tycken, orubbligt, åtminstone i prosa, såga tanke, måne, timme, droppe, ånde, släde; så vida man nemligen vill hafva qvar pl. -ar, den skönaste i vårt modersmål. Annars kommer man utan tvifvel — ty språk-instinkten år i t fall oimotståndlig — att med tiden få tankor, månor, m. sl.; på samma sått. som man redan fått vanor, pennor, flottor, skolor, lågor m. sl., och håller på att få slddor, lior o. 8. v. ,hvilka sör ingen del utgöra någon vinning. Antagandet af en regel i denna del kunde ej vara något beståmdt hinder för, qvarstående af vissa talesätt, såsom till den åndan, herrans våder och dyl.., hvilka. lika vål som andra arkaismer, kunna inflåtas, utan att rubba systemet i dess helhet. Att en återgång till det råtta hår år långt ifrån omöjlig, visas af de ofvan nåmnda hara, maga, skalla, skulla m. sl., hvilka nu åro nåstan till oigenkånlighet föråldrade, fastån på sin tid mycket omtyckta. Återvinnandet af den gamla råtta böjningen kan till och med synas lätt, då en del af våre båste författare sållan eller aldrig följt någon annan, och dessutom folkspråket, i allmånhet benåget att fortfarande anslå gamla toner, öfverhufvud icke har någon svaghet för det hårda ljudet ;or (järr.), som i vissa Svea-dialekter vill tränga sig fram, emot språkets ande, t. ex. i stöflor (för stöflar), kattor (för katter) m. (1.7). Der ingen pl. brukas, år det vål af mindre vigt, hvilkendera formen som godkånnes. Men något skål gilves icke, att, emot gammal skrift och emot hvardagsspråket nåstan össerallt i landet, skrifva t.ex. hafra, humla (våxten), i st. f. hafre, humle. 4) I Rönö härad af Södermanland lärer, enligt en kännares vittnesbörd, den egenhet råda, att alla feminina slutas i pl. likformigt på —-or, t. ex. systror, ängor (Törneros, bref och dagboks-anteckningat, II. 137). Landtspråket i Södermanland är bland de svenska allmoge-dialekterna den minst fornartade. Allmänt skriftspråk är rosor (för roser), i vers svanor (för svaner).