TO ON FAHLASSAFörsök att utrota några vedertagna missbruk i svenska skriftspråket. (Forts. fr. N:o 255.) Det sårdeles allmånna missbruket att låta maskuliner och andra deklinationen åndas på — a i st. f. — e beifrar hr Rydqvist på följande sätt: -Man talar och skrifver ej sällan måna, aldda; ännu oftare tanka, droppa, ända, timma; utan att besinna, det pluralen då blir månor, tankor o. s. v., hvilket dock ingen tillåter sig att använda, ehuru en och annan skrifver slådor. Dessa och dylika ord, alla maskulina, hafva i gamla språket nominat. sing. på -i, sedan -e); men oblika formen på -a, hvilken, sedan den gamla böjningen ej mera förstods, blef tagen för nominatif. I en del ord, såsom låge, vane, skugge, skare, skade, penne, flotte, år det ursprungliga -e nu i skrift, men icke helt och hållet i hvardagstal, försvunnet; man säger låga, vana o. s. v., och böjer dem feminint, med pl. -or. I andra nyttjas ömsevis den gamla och nya flexionen: t. ex. hjerne, hjernar, och hjerna, hjernor; (srugt-) kärne, kårnar, och kårna, kårnor: hjesse, Hessar, och hjessa, hyessor. Den feminina år öfvervägande i skrift, och i Stockholms-dialekten, som mest afviker från det gamla språkets lagar. Likvål såges ännu i hufvudstaden gå i skole, ta någon i skole, sqvalra ur skolen; oaktadt, på de sista årtiondena, det gamla maskulina skole (Isl. sköli), pl. skolar, fått den latinska feminina egenskapen. Redan Ijällmann (s. 173), ån mer Svedberg (Schibboleth s. 127 och följ.; En kortt Swensk Grammalica 8. 34 och följ.), sedan Botin (Svenska Spräket i tal och skrift, uppl. 2, s. 95—96), ifrade mot -a i dessa och dylika fall, icke utan all påföljd. I förra seklet hade man långt flere falska former af detta slag, ån nu för tiden. Hos utmårkte författare, de språklärde icke ens undantagne, såg man stega, näfra, båga, haga, skalla, skulla, bunka, strupa, stråla, vinga, maga, stråka m. sl. Hof (s. 48) omtalar säsom Sveabrytning lafva, laka, backa, hara m. sl. Allt detta anses nu för harbarism (gamla Stockholmsboar tala likväl ännu om att åka kdlkhacka). ehuru den visserligen icke är större än i måna, tanka och deras vederlikar: eller det i Stockholm ofta hörda bulla (bulle), med pl. bullar. I det hela år ingenting ovanligt deruti, att ett ord kommer att, under tidernas lopp, dfvergå från en deklination till en annan. Det år dessutom en rådande syftning i flere Ny-Europeiska språk, att ofta göra den gamla oblika formen till nominatif. Så blef af Lat. ablat. amore, oratione, Ital. nomin. amore, orazione. Men dylika omflyttningar och förvandlingar plåga försiggå före språkets mognad, före litteraturens blomning. Hos oss åter tyckas de icke vilja sluta, utan allt jemt såtta deklinations-systemet på tillvåxt. Denna omognad i språket år afstickande mot litteraturens yppiga frugter. Endast förmedelst åtskilliga jemkningar kan en förlikning vinnas mellan regelns strånghet och brukets sjelfsvåld; men några allmånna grundsatser —5 Forn-Svenskan har blott ett sådant maskulin på -a, neml. herra; Isl. och Forn-Norskan tillika det i titulatur begagnade sira (herre). Grimm kallar denna bildning neutral (Gram, 1. 661). Ny-Svenskan har herre; i biblisk stil förekommer oblikt kerra, herran, herrans; det sista äfven hvardagligt i ett herrans väder, många herrans är. Icke rätteligen hit hörande är Isl. liär, pl. lidir, till form och deklination olika Sv. lie pl. liar. Om det i skaldespråket brukliga lia föreställer det Isl. liär. Dalska lid, pl. liaar, eller är en oblik kasus af lie, må lemnas osagdt. L T —U—— —