beror af hans bifall. Åfven han ålskar och vårderar Lenora och tycktes icke ogerna se om jag begårde hennes hand. Den underråttelsen ni meddelat mig skall visserligen göra honom mycket bestört, men mina böner skola nog besegra honom, tro mig! Adelsmannen stod upp, för att göra ett slut på samtalet, och sade: Nå vål, bed då er onkel om hans bifall; förverkligar sig ert hopp, så kommer han vål sjelf hit, för att ösverenskomma med mig om Saken. Hurudan utgångeu ån må blifva, så har ni, Gustaf, uppfört er mot oss som en öppen och råttskaffens man; och har derigenom vunnit min aktning och vänskap. Lemna nu Grinselhof och försök ej att tråsla Lenora denna gång; hon bör icke återse er förrän ert giftermål år beslutadt. Jag skall imellertid upplysa henne om allt hvad hon bår få veta. Hålften glad och hålsten sorgsen, med bjertat uppfylldt af ångest och hopp, tog Gustaf afsked af Lenoras fader. V. Följande eftermiddag satt hr van Vlierbeke, med hufvudet lutadt i hånderna, i öfra salen