VV VNÖ gB — på mina knån skall jag tacka er, om ni gifver mig Lenoras hand, den dyrbaraste af alla skatter! — Mycket bra, svarade adelmannen; er ungdomsifver har en sådan innerlig längtan, en sådan ihårdighet i kånslan med sig — men hvad skall er onkel såga hårom? — Min onkel? stammade Gustaf synbart bekymrad. Det år sannt att jag behöfver hans bifall. Ållt hvad jag för nårvarande eger eller kommer att ega beror af hans vålvilja; jag år ett faderoch moderlöst barn, son af hans broder. Han har upptagit mig i eget barns stålle och öfverhopat mig med vålgerningar. Han har således råttighet att asgöra mitt Öde; jag år skyldig honom lydnad. — Och skall han, köpmannen, som sanno likt skattar penningen ganska högt, emedan han erfarit hvad som kan utråttas dermed, såga med er: apalats eller hydda — prakt eller fattigdom — qvitta mig lika?i — Ack, det vet jag ieke, lydde det sorgliga svaret, men han år så god, så oåndligt god, mot mig, att jag har orsak att hoppas på hans bifall. I morgon återkommer han; redan vid första vålkomstshelsningen skall jag tala vid honom om mitt förehafvande och förklara honom att mitt lifs lugn och lycka